"Det kunde vara du." Hur ofta har repliken inte varit alla förtvivlade humanisters sista försvar i gräl om flyktingfrågor? Den brukar bli lika vinnande som en brun pappkartong i fritt fall från översta balkongen.

Men i en ny minibok går argumentet hem. Den ser ut som ett vinrött EU-pass. 51 sidor. Kongeniala illustrationer. 354 rader text med början: "Tänk om det var krig i Norden. Vart skulle du ta vägen?". Sedan utvecklas den till det enkla berättandets triumf. Jag vet inte vad som händer, eller varför, men jag blir berörd.

Janne Tellers lilla mästerverk kom först i hennes hemland ­Danmark, samma år som Danskt folkeparti fick sitt stora genombrott. Den har sedan översatts och anpassats till andra länder, nu även hit, och bör bli givet inslag i varje tonårsrum.

Svenska etnofascister styr i Stockholm, Enhets­polisen terroriserar oliktänkande, det är krig med grannländerna och EU har kollapsat. Att hämta vatten vid Sergels torg har blivit livsfarligt. Det ligger krypskyttar på taken. Du är rädd varje dag. Människor försvinner. En av dina jämnåriga återvänder lallande från förhör och tortyr. Till sist flyr de som återstår av din familj till friheten i Kairo. Jag vet att det låter lika fyrkantigt som den där pappkartongen som faller. Men med stor precision på liten yta lyckas Teller förvandla tankeexperimentet till möjlig sanning. Det är fiktionens mirakel.

I senaste Arena läser jag samtidigt Gellert Tamas återblick på debatterna om de apatiska flyktingbarnen. Han skriver hur nya utvisningar av barn med samma symtom återigen förbereds. Att dom bara vågar, tänker jag.

Att inte längre kunna föreställa sig repliken "Det kunde vara du, dina barn eller vänner" är tecken på hur övergrepp blivit norm. Det är ofta de enkla orden som kan få blockeringen att rämna.