Jag är så glad i denna bok, denna bok är glad i mig. Se där en kiasm, ett av de retoriska grepp som Jan Olov Ullén förklarar så ledigt och en passant i kommentarerna till sina svenska favoritdikter under fyra sekel. Ullén både spjälkar upp och väver ihop dem som värsta spindeln, han kan stå med jag vet inte hur många lyriska ben i flera skilda tider och genrer. Ibland hoppar han på ett enda så att vi, stomp stomp, jamb jamb!, verkligen ska förstå hur underbart bra och barnsligt – ett återkommande honnörsord – just precis det här är. Eller vilka fascinerande förbindelser som kan anas mellan Boye och Dickinson och Rydstedt, eller mellan Almqvist och Jäderlund och Ekelöf och Stig Larsson.
Min djupaste nigning för att radioveteranen Ullén fortfarande är public service: akademiskt påläst utan att pråla, folklig utan att sjaska sig, humoristisk utan att ploja. Aldrig att han själv intar någon piedestal plats, han inreder blott noga en rad konversanta rum i tiden och litteraturen för diktarna och dikterna att dansa i, att synas tydligare i. Att detta stora showroom har korrekturlästs och tryckts inom hårda pärmar tackar jag verkligen för, det går bara inte att tänka sig utsprätt i någon aldrig så höglitterär blogg på nätet.

På 800 sidor glöder 800 grader, och redan med Stiernhielm hummar jag med – ännu minns jag att mumla ”HERKULES arla stod upp, en Morgon, i första sin ungdom”, men inte ihågkomde jag ”Hercules” sista rader:
”Ögonen dunkla sin kos, och synen molnar i mörkre;/Krafter och allt fyker hän, och döden kikar ur ögon:/Vett och Sinne gå bort, fördvälmas i dvas och i glömsko;/Döden är yttersta målet, i dy vi samkas och ändas.”
Rap’n’roll alltså, även om De bästa svenska dikterna bildar en rätt konventionell svensk poesikanon från 1600- till 1900-talet (utrymmesbrist får den att sluta med Aspenström, fortsättning följer förhoppningsvis). Men urvalsförklaringen övertygar. Här har valts av kärlek, och då dödar man inte sina darlings, man livar upp dem – så kanske att det blir någon okänd finlandssvensk gubbe från 1800-talet för mycket. Liksom långt färre kvinnor än män, men Ullén har rätt i att det inte fanns så många storartat versskrivande kvinnor förrän på 1900-talet. Dock noterar jag att den orättvist bortglömda Harriet Löwenhjelm har återuppväckts och nu kan återupptäckas av nya generationer.
De bästa svenska dikterna är ett diktverk i sig.