Jan Guillous skildring av homosexualitet i den brittiska överklassen är kysk. Johan Hilton saknar den omedvetna erotiken från Arn- och Hamilton-böckerna.
När fan blir gammal blir han religiös. Och när författaren till Stora machoboken grånar skriver han en bögpikaresk.
Det gick en flämtning genom Homosverige när Jan Guillou, i och med lanseringen av Brobyggarna förra året, tillkännagav att bok nummer två i sviten om 1900-talet skulle handla om fjollor i den brittiska överklassen. Denna machomonolit – som på 90-talet kallade Rikard Wolff för "pederast" - skulle alltså helt plötsligt... teckna böghistoria?
Nu är resan egentligen inte så lång som man lätt kan tro. Det har alltid funnits en homoerotisk underton i Guillous prosa. I såväl Hamiltonromanerna som Arnböckerna dröjer sig den beundrande författarblicken ofta kvar vid de rent fysiska uttrycken för protagonisternas tuppiga maskulinitet. De svällande överarmarna. Den ärrade kroppen. De stenhårda sätesmusklerna.
Tilläggas kan att Hamiltons bästa polare, Joar Lundwall, är bög och därmed
utgör ett av svensk grabblitteraturs första hjälteporträtt av en homosexuell man. I Vendetta hämnas Hamilton rentav den mördade Lundwall, som ett slags sentida version av Iliadens Akilles och den stupade älskaren Patroklos.
Men när Guillou i och med Dandy nu försöker ta det logiska steget från en ofta omedveten erotisering av manskroppen till en mer oförblommerad sådan får han det svårare med både orden och sinnligheten än i sina tidigare romaner.
I ren snuskbemärkelse har denna kärlekshistoria om den norska fiskargossen Sverre och den brittiska aristokraten lord Albie mer gemensamt med Mitt livs novell än med de flesta kroppsvätskeblöta inifrånskildringarna av öppet homosexuella författare.
De nakna manskropparna i Dandy beskrivs följaktligen sällan med mer djuplodande adjektiv än "eleganta" eller "spänstiga". (Jämför med teckningarna av Hamiltons testosteronsvettiga lekamen.) Och när kropparna dessutom ska förenas drar Guillou bestämt ned rullgardinen för att återigen dra upp den först när älskogen är avklarad.
Det är ett ganska rörande drag. Guillou må ha tagit sitt författarskaps kanske modigaste steg i och med ämnesvalet. Likväl tycks han bara inte kunna motstå frestelsen att gömma sig bakom idéhistoriska utvikningar, redogörelser för läsefrukter och mästrande monologer om tekniska landvinningar när lord Albie och Sverre närmar sig varandra. Det svindlar helt enkelt för mycket.
D
Bloomsburygruppen et gör att Dandy, som bögroman betraktad, egentligen inte berättar mer om vare sig det tidiga 1900-talets attityder till subversiv sexualitet eller om att vara sodomit under samma period än vad en snabb googling gör. Det romanen eventuellt tillför i form av fördjupningar av sin tids medicinska och moraliska föreställningar om det avvikande och dess påverkan på självförståelsen har dessutom gestaltats både känsligare och i mer existentiell form av mästarna från samma tid – E.M Forster, Henry James.
Detta ska dock inte tolkas som att Dandy saknar underhållningsvärde. Tvärtom fungerar den utmärkt som ett slags guidad tur bland samtida färgstarka intellektuella, konstnärer och äventyrare som får säga lagom framsynta saker om sin tid och det 1900-tal de står inför.
Efter ett tag upphör Sverres och lord Albies besynnerligt asexuella sällskap till och med att irritera. De förvandlas snarare till ett slags charmiga maktgroupies med en fenomenal förmåga att ständigt befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Reda
Downton Abbey n på sidan 239 har Albie således hunnit kära ned sig i såväl Oscar Wilde som Roger Casement. När paret överger sin Downton Abbey-liknande tillvaro hos den genreobligatoriska änkenåden på godset och flyttar till staden – med vilka börjar man hänga om inte Bloomsburygruppen?
Och när Stravinskijs Våroffer har skandalomsusad premiär på Théâtre des Champs Elysées – klart att Sverre och Albie sitter i publiken.
Ändå är det först efter nära tre fjärdedelar som historien kommer i gång på riktigt. Det är då Guillou löper linan ut och kastar ut sina fikusar på lejonjakt i Afrika. Lord Albie sätter ett beslutsamt skott i huvudet på djungelns konung. Bögromanen förvandlas till grabbok. Alla inblandade kan äntligen andas ut.