Kulturpropositionens grundbult är alltså att makten över kulturen decentraliseras, regionaliseras, rentav kommunaliseras. Besluten och pengarna ska, som kulturministern uttrycker det, ”finnas närmare brukarna”.
Här finns massor av symbolpoäng att plocka, decentralisering signalerar mindre makt åt malliga stockholmare, smakdomarna, Hägglunds kulturelitspöken.
Jordmånen för poängskörd är god, det finns ett lättväckt missnöje med sådant som att Dramaten ligger i Stockholm,
i stället för att finnas i 290 kommunala versioner. I den jordmånen samsas sedan länge vänsterns och högerns anti-elitism eller om man så vill, förakt för meriter; det är minsann också kultur att baka bullar, åka moped, prova vin eller skriva slarviga bestsellers.

Det skulle därför krävas politiskt mod att hävda att centrala beslut gynnar kvalitet. Men i stället väljer Lena Adelsohn Liljeroth att bli för kulturen det dåvarande skolministern Göran Persson blev för skolorna, när han drev i genom kommunaliseringen.
Man kan också jämföra med sjukvården som i hög grad fungerar efter portföljmodell, vilket inneburit att vårdutbudet inte är likvärdigt utan, hör och häpna, beror på var i landet man bor.
Utjämning låter sig inte göras utan att köra över kommunernas och landstingens rätt till självbestämmande, det hjälper inte att införa ”vårdgaranti”. Samma sak kommer nu att gälla kultur och ingen kan klandra den regionpolitiker som satsar på sådant som anses gynna ortens turistnäring eller som struntar
i Skapande skola.

Varför vill då kulturministern ha mindre makt? Tja, att decentralisera kulturpolitiken innebär att departementet slipper undan en hel del, av både ansvar och kulturarbetargnäll. Också debatten, ofta lika med krav på pengar, kommer ju att decentraliseras och föras i regionala kulturkupéer där det rationella beteendet blir att strunta i hur man har det i en annan provins.
Över denna kulturella praktik är det visserligen tänkt att en ny analysmyndighet ska vaka, men utan mandat att utfärda sanktioner.
Lena Adelsohn Liljeroth försäkrar att staten inte abdikerar, men konstaterar samtidigt nöjt att flera regioner redan har utvecklat sin egen kulturpolitik, kring detta ska ”samtal” och ”dialog” föras, med Statens kulturråd. För kulturministern återstår symbol- och signalpolitiken, de små tjuvnypen som i slopandet av konstnärslönerna och omdefinition av vad som ska räknas som kulturtidskrift. Utöver det tyder kulturpropositionen på att man lika gärna kan avskaffa ett redan svagt och fattigt departement.