Magnus Haglund fascineras av Jakob Wegelius resebok från Sydpolen.
Det finns platser som är påhittade och det finns platser som är verkliga. Ibland sammanfaller de och skapar en fantasieggande osäkerhetskänsla om var gränslinjerna egentligen går.
Så är det till exempel med Heffaklump- och Augustprisvinnaren Jakob Wegelius senaste skapelse Teckningar från Antarktis, en kombinerad reseberättelse och loggbok från en färd med isbrytaren Oden till Antarktis under sex veckor, 27 november 2007 till 8 januari 2008.
Precis som i sina tidigare böcker Spionerna i Oreborg, Esperanza och Legenden om Sally Jones är Jakob Wegelius noga med detaljerna. Ja i denna nya volym, utgiven på Ritförlaget som Wegelius driver tillsammans med sin fru Lena Sjöberg, blir det än tydligare hur han kommer en äldre tids exotiska fantasier på spåren genom den skärpa uppmärksamheten på olikheter och avvikelser.
Det påminner en smula om illustrationerna i 1800-talets bildverk och äventyrsberättelser av bland andra Jules Verne, Gustave Doré och Robert Louis Stevenson. Fast Jakob Wegelius är samtidigt helt sin egen.
Men vad är det här för sorts bok egentligen? Barn- eller vuxenbok, fakta eller fiktion? Det sistnämnda är lätt att svara på, det rör sig inte på något plan om fiktion. Fast det inträder ändå ett poetiskt drömmeri, just genom de minutiösa iakttagelserna av vad som äger rum när isbrytaren förflyttar sig förbi Eldslandet och de västra och södra delarna av den istäckta kontinenten, fram till McMurdostationen, samma plats som Robert Falco Scott använde som utgångspunkt när han försökte nå Sydpolen under Discoveryexpeditionen 1901-04.
Under färden upptäcker Wegelius en passage i den brittiska admiralitetens farvattenbeskrivning för Antarktis. En liten gul fläck på sjökortet, med positionen 72°42’S, 108°35’W, har beteckningen ED, existence doubtful. ”En ö vars existens inte är fastställd!”, utropar Wegelius, men lyckas inte få expeditionen att ändra kurs. ”Vi får nöja oss med att konstatera ett stort radareko i närheten av den givna positionen. Ett isberg? Eller en av de få kvarvarande öar som ännu återstår att upptäcka i världshaven?”
Jag roar mig med att läsa boken och sedan se Werner Herzogs Antarktisdokumentär Encounters at the end of the world från 2007 där han följer några marinekologer och cellbiologers arbete vid en av forskningsstationerna.
I båda fallen uppstår just en ambivalens inför det som är naturens ofantlighet och hur denna rikedom alltmer hotas av det moderna samhällets rovdrift.
Wegelius skriver till exempel om hur Magellanpingvinerna numera är ”fredade från svultna sjömän, men hotas i stället av utfiskning och oljeutsläpp. Alldeles norr om kolonin går en kilometerlång bro av pipelines ut till en oljerigg i Seno Otway.”
