”Där ser du, dom börjar överge oss. Jag visste det.”
Med de orden hälsades jag i morse av chefen för mina livvakter. Det var ofrånkomligt att känna oro för det skydd man försöker ge både mig och dem dåligt samvete för. Känslan av övergivenhet hos de sju män som skyddat mig i tre år gjorde mig rörd. Efter att chefen för piketpolisen i Neapel gjort uttalanden som drar vanära över deras uppoffring och kastar tvivel över de utredningar som gjorts av Neapels antimaffiaåklagare och karabinjärer, råder en mycket stark känsla av att det uppstått en spricka i kampen mot klanerna.
Vi tror inte det är bra att splittra en front som borde visa och framför allt känna enighet, det civila samhället, ordningsmakten och domarkåren. Var och en med sin funktion och sina uppdrag. Men enade. Tyvärr upplever jag att det inte är så. Jag vet mycket väl att det inte är staten i sin helhet och inte heller dess högsta institutionella företrädare som vill tillintetgöra vårt samarbete. Jag är tacksam mot dem som försvarat mig under de här åren: jag är tacksam mot karabinjärerna som de senaste dagarna hållit tyst av respekt för sin kår men fått mig att känna en enorm värme genom att säga till mig: ”Vi kommer alltid att finnas här.”
Åklagarna Federico Cafiero De Raho, Franco Roberti och Raffaele Cantone i Neapels antimaffiagrupp har uttalat sig till mitt försvar. Jag har försvarats av polischefen Antonio Manganelli som klart och tydligt tagit avstånd från det som yttrats av en tjänsteman i staten. Jag har försvarats av min tidning. Jag har försvarats av mina läsare.
Men detta kompakta försvar har trots allt smulats sönder och en stor dagstidning har tagit på sig uppgiften att berätta om det. Det som jag säger och skriver kommer ofta från mycket olika uppgiftslämnare som mina ord blir språkrör för. Nu försöker man omintetgöra denna vår samverkan och antyder att ”det är många som arbetar i det fördolda utan erkännande, medan du däremot …”.
De som resonerar på det sättet har ett enda mål, nämligen att försöka isolera, avbryta de kontakter som under dessa år gjort det möjligt att både här hemma och utomlands informera om många utredningar och situationer som annars bara skulle hamnat i lokalpressen.
Jag känner att en del av Neapel och en del av Italien tycker illa om mig för det jag säger, för hur jag säger det och för det medieutrymme jag försöker få. Jag är stolt över att vara illa omtyckt av denna grupp invånare i Kampanien och övriga Italien och av en stor del av de politiker som företräder dem. Jag är stolt över att vara illa omtyckt av dem som på senare tid ringt till radiostationer och i insändare skrivit ”äntligen någon som vågar spotta på den där pajasen”. Jag är stolt över att vara illa omtyckt av sådana människor, jag är stolt över att märka hur det vänder sig i magen på dem när de ser mig och lyssnar på mig, när de känner att de hamnar i skuggan. Jag kommer aldrig att be dem om en tjänst, aldrig be om deras samtycke. Jag har alltid varit stolt över att vara illa omtyckt av dem som säger att kampen mot brottsligheten är något som bara angår ett fåtal gendarmer och en och annan domare och ofta lämnar dem ensamma.

Jag har alltid varit stolt över att vara illa omtyckt av det Neapel som gömmer sig bakom museer, tavlor och musikfestivaler och låter den lovprisade napolitanska renässansen förfalla till napolitansk medeltid överfylld av sopor och i händerna på de mest hänsynslösa kriminella företag. Jag har alltid varit illa omtyckt av den del av Neapel som röstar på korrumperade politiker och låtsas tro att dessa är oskyldiga mysgubbar som pratar dialekt. Jag har alltid varit stolt över att vara illa omtyckt av dem som säger: ”De har bara ihjäl varandra sinsemellan”, för vi har alldeles för många oskyldiga offer för att fortsätta upprepa detta tomma omkväde.
Vi ger nämligen Italien och resten av världen möjlighet att kalla oss rasister och fega, om vi inte bistår dem som tragiskt nog träffas av kulor som inte var avsedda för just dem.
Vilket var vad som hände när gatumusikanten Petru Birladeanu sköts ihjäl den 26 maj i år på tunnelbanestationen Montesanto och ingen kom till hans hjälp, inte på grund av feghet utan på grund av rädsla.
Jag har alltid varit stolt över att vara illa omtyckt av dem som inte tolererar att jag syns i tv eller på tidningarnas omslag, därför att jag har ambitionen att tro att mina ord kan förändra saker och ting om de når många människor.
Och uppmärksamhet tjänar just till att samla ett stort antal människor. Jag kommer alltid att vara stolt över att ha denna sortens motståndare. De mest skilda sorter, men förenade av önskan att ingenting ska förändras, att den som sticker ut hakan och höjer rösten ska isoleras och sopas undan, vilket redan hänt alltför många gånger.

Däremot har jag alltid varit stolt över att ha stått nära en annan del av Neapel och Syditalien. Den som de senaste åren har haft nytta av att någon ur deras egna led blivit känd för att ha gett uttryck för sin oro, sitt engagemang och sina förhoppningar. Många av dem har till en början betraktat mig med misstro, en misstro som ibland har övergått i högaktning, ibland i kritik, men lojal och konstruktiv kritik. Jag är stolt över att ha blivit accepterad och fått stöd av jesuitmunkarna och av de föreningar som verkar i mina hemtrakter och som jag arbetat tillsammans med och dessutom av en mängd privatpersoner.
Det har varit smärtsamt att se en enad front splittras, en front som byggts upp under dessa år av ständigt engagemang och som gjort det möjligt att vidmakthålla en skärpt uppmärksamhet på camorrans förehavanden. Det har varit upprörande att höra personer som är helt obekanta med min situation uttrycka åsikter om huruvida jag är berättigad till livvakt eller ej.
Livvaktsskydd baseras inte bara på kända utan också hemliga underrättelser som av yrkesetiska skäl inte offentliggörs. Jag har varit tvungen att visa upp skador och be utredare att få offentliggöra dokument som uttryckligen talar om ”dödsdom”. Något som ingen människa någonsin ska behöva be om.
Jag har varit tvungen att framlägga bevis på vilket helvete jag lever i. På begäran har jag visat upp obestridliga bevis på hotelser.
Jag känner att folk omkring mig har blivit förbittrade, förhärdade. Redo att morra bakom ryggen på varandra. Många har börjat uttrycka sin åsikt utan att känna till fakta, utan att veta någonting alls.
En som vräkte ur sig sin ilska och sina åsikter sa till och med: ”Det finns faktiskt en dom i domstolen som uttalat sig mot livvakter”. Det är inte domstolarna som beslutar om livvaktsbeskydd, så varför alla dessa lögner, idiotier, osanningar? Till och med i enkäter på nätet ställdes frågan om det var rätt eller fel att ge mig livvaktsskydd.
Hur roligt var det inte för camorramedlemmar och deras värld att se på när alla smutskastade varandra? Från den stund då jag tilldelades beskydd är det italienska staten som rätteligen och bokstavligen bestämt över mitt liv. Inte i mitt namn utan i sitt eget: för att skydda sig själv och sina grundläggande principer. Alla i Italien som arbetar med ord och har livvakter skyddas för att försvara en konstitutionell princip, nämligen yttrandefriheten. Staten skyddar dem som på gator och torg dagligen kämpar mot brottsorganisationerna. Staten skyddar rättsämbetsmän för att de ska kunna utföra sitt arbete, eftersom man vet att deras integritet är mycket betydelsefull. Staten skyddar dem som utreder, dem som skriver och dem som berättar, för den kan inte tillåta att brottsorganisationer utövar censur.
Att nu anklaga mig för att tala illa om min hemtrakt och försöka hänga ut mig allt mer genom att tala om min säkerhet är inte ett slag mot mig utan mot vår demokrati och mot alla som lever som jag.
 
Jag känner detta tysta hat som växer omkring mig och skapar medhåll hos många. Det söker medhåll hos en viss styrande klass i Syditalien som med sedvanlig hetlevrad cynism anser att varje försök att vilja göra sin hemtrakt om inte bättre så åtminstone medveten bara är en strategi för att tjäna pengar eller göra karriär.
Man kräver också att jag ska leva efter en ”yrkeskodex”, som chefen för piketstyrkan i Neapel sa, det vill säga följa reglerna. Vilka regler? Jag är varken polis, karabinjär eller jurist. Mina ord berättar, de vill inte arrestera, möjligen drömmer de om att förvandla. Och jag kommer aldrig att vara hövlig mot de kriminella organisationerna, jag kommer aldrig att acceptera den gamla logiken i spelet mellan rymmare och fasttagare. Camorramedlemmar vet att några av dem kommer att åka fast, ordningsmakten vet hur fasttagandet ska ske.
Jag har alltid fått höra det och nu är det jag själv som säger det: var och en har sin funktion. Den kamp jag för som författare är en annan. Den är grundad på ett nytt sätt att se på fenomenet, det gäller inte längre att föra in det i något rättsregister eller att i huvudsak betrakta det som ett allmänt ordningsproblem.
Det blir svårt att fortsätta leva under sådana här omständigheter, och det blir helt omöjligt om sådana människor börjar blanda sig i som försöker försvaga det som fram till i går var en viktig, rättfärdig och nödvändig samverkan. Jag vet att det är mycket svårt att leva i Kampanien, men det finns de som klarar av det utan större problem. Jag har aldrig haft fångar som hälsat till mig från sina celler och jag skulle heller inte ha skrutit med det.
Tvärtom, fastän jag är författare har jag bara fått förolämpningar.
En person i Neapel säger att han trots att han är polis utan problem kan promenera omkring fritt med fru och barn. Så bra för honom att han kan det.
Jag kan som författare inte promenera omkring fritt med min familj. Men en dag ska jag kunna det, det svär jag på.

Roberto Saviano
kulturen@expressen.se

Översättning Barbro Andersson
© 2009 Roberto Saviano
Publicerad efter överenskommelse med Roberto Santachiara Literary Agency