Förövarna har namn. De har ansikten. De har till och med en själ. Eller kanske inte. Giuseppe Setola, Alessandro Cirillo, Oreste Spagnuolo, Giovanni Letizia, Emilio di Caterino och Pietro Vargas tillämpar en mycket våldsam militär strategi. De stöds av den gömde bossen Michele Zagaria och de håller till runt Lago Patria.
Tillsammans känner de sig säkert som ensamma kämpar, krigare som försöker hämnas på alla, de sista hämnarna i en av Europas mest otursdrabbade och grymma trakter. Det är antagligen så de själva ser på saken.
Men Setola, Cirillo, Spagnuolo, Letizia, Caterino och Vargas är inget annat än fega kräk, de är i själva verket mördare utan något som helst militärt kunnande. För att döda avlossar de sina vapen helt urskillningslöst tills magasinen är tomma, för att få mod petar de i sig mängder av kokain och häller sig fulla av Fernet Branca och vodka. De skjuter på obeväpnade personer, helt oväntat eller bakifrån. De har aldrig konfronterat någon som är beväpnad. Inför beväpnade personer skulle de känna rädsla, men nu känner de sig i stället starka och säkra när de dödar värnlösa människor, ofta gamla och barn. Genom att lura dem eller skjuta dem bakifrån.

Jag ställer mig nu frågan: i er hemtrakt, det vill säga vår gemensamma hemtrakt, har en handfull killers nu i flera månader fått driva omkring ostört och mörda framför allt oskyldiga personer. De är en fem sex stycken, alltid desamma.
Hur är detta möjligt? Jag undrar: hur ser den här trakten på sig själv, hur framställer den sig, hur föreställer den sig? Vad har ni för bild av er hemtrakt, ert land? Hur känner ni er när ni går till arbetet, tar en promenad eller älskar? Oroar ni er över situationen eller nöjer ni er med att säga ”så här har det alltid varit och så här kommer det alltid att vara”. Nöjer ni er verkligen med att tro att ni inte kan göra någonting åt det som händer eller att det räcker att vara upprörd?
Att alla i grund och botten har rätt att leva som de vill och att man därför lika gärna kan sköta sig själv och strunta i andra. Räcker det att komma fram till detta svar och sedan gå vidare?
Tycker ni det räcker att säga ”jag gör inget ont, jag är en hederlig människa” för att ni ska känna er utan skuld? Ni låter alla obehagliga nyheter rinna av er både själsligen och kroppsligen. För så har det ju alltid varit, eller hur? Eller känner ni er lugnare om ni överlåter åt kyrkan, aktivister, journalister och andra att avslöja illgärningar? Ett lugn som gör att ni kanske inte går till sängs lyckliga men i alla fall bekymmersfria? Räcker verkligen det?

Denna stridsgrupp har framför allt dödat oskyldiga människor. I vilket annat land som helst skulle ett sådant mördargängs handlingsfrihet skapa debatter, politiska konflikter, reflexioner. Men hos oss ses sådana brott bara som något fullt naturligt i en trakt som bland flera andra betraktas som Italiens rövhål.
Utredare, karabinjärer, poliser och det lilla antal reportrar som följer händelserna förblir ensamma. Tidningsläsare i resten av Italien vet inte ens att dessa killers alltid använder samma strategi: de låtsas vara poliser. De har blinkljus och polisspade, de säger att de tillhör antimaffiapolisen eller att de måste kontrollera dina dokument.
De använder sig av ett billigt knep för att lättare kunna döda. Och de lever som djur: i buffelstall, förorternas hyreskaserner och garage.
De har dödat 16 människor. Slakten börjar den 2 maj vid sextiden på morgonen på en buffelgård i Cancello Arnone. De dödar fadern till botgöraren Domenico ”Mimì” Bidognetti, kusin till Cicciotto e' Mezzanotte och tidigare en av dennes närmaste män. Umberto Bidognetti var 69 år gammal och brukade ha med sig Mimìs son, men denne hade just den morgonen inte orkat ta sig ur sängen för att hjälpa sin farfar.
Den 15 maj dödar de i Baia Verde i distriktet Castelvolturno den 65-årige Domenico Noviello, innehavare av en körskola. Domenico Noviello hade åtta år tidigare protesterat mot beskyddaravgifterna. Han hade haft polisskydd, men nu hade skyddstiden löpt ut.
Noviello visste inte att de hade honom i sikte, han väntade sig inte det. De avlossade 20 skott mot honom när han just stannat sin Fiat Panda för att kila in på en bar innan han öppnade körskolan. Hans avrättning var också ett meddelande till polisen som skulle hålla sin årliga fest just i Casal di Principe tre dagar senare och ännu mer var den ett tydligt tillkännagivande: det kan gå nästan ett decennium, men Casalesarna glömmer inte.
Dessförinnan, den 13 maj, bränner de ner Pietro Russos madrassfabrik i Santa Maria Capua Vetere. Han är den ende av deras måltavlor som har livvakter, för han var den ende som tillsammans med Tano Grasso försökte organisera en protestaktion mot beskyddaravgifterna i Casaletrakten. I Villaricca den 30 maj skjuter de Francesca Carrino i magen, en 25-årig kvinna som är sondotter till Anna Carrino, som tidigare hade sällskap med Francesco Bidognetti men sedan blev tjallare.

Francesca var hemma med modern och farmodern och det var hon som öppnade dörren för mördarna, som presenterade sig som antimaffiapoliser. Mindre än en dag senare dödar de Michele Orsi när han är på väg till Roxy Bar efter lunchen. Han är företagare i avfallsbranschen och nära lierad med klanerna och när han gripits året innan hade han börjat samarbeta med rättvisan och avslöjat rävspelet avfall-politik-camorra. Det är ett mord som väcker uppmärksamhet, skapar polemik och får statens representanter att höja rösten.
Men det hejdar inte mördarna. På badstranden ”La Fiorente” i Varcaturo dödar de den 11 juli Raffaele Granata, 70 år, som drev badanläggningen och var far till borgmästaren i Calvizzano. Också han fick betala för att han flera år tidigare inte rättat sig efter klanens vilja.
I Castelvolturno massakreras den 4 augusti Ziber Dani och Arthur Kazani på utomhusserveringen till Bar Kubana, och den 21 augusti troligen också 25-årige Ramis Doda utanför Bar Freedom i San Marcellino.
Offren är albaner som extraknäckte som knarklangare, men de hade uppehållstillstånd och arbetade på byggen som murare och målare. Den 18 augusti skjuter de sedan urskillningslöst mot Teddy Egonwmans villa. Denne är representant för nigerianerna i landskapet Kampanien och har i många år kämpat mot att nigerianskor tvingas prostituera sig. Han själv, hans hustru Alice och tre av hans vänner skadas allvarligt.
Gruppen kom tillbaka till San Marcellino den 12 september för att döda Antonio Ciardullo och Ernesto Fabozzi, som massakrerades medan de utförde underhållsarbeten på lastbilar tillhörande den transportfirma som den förstnämnde var innehavare av. Också han hade vägrat lyda och den andre dödades eftersom han var vittne.
Slutligen skjuts den 18 september först Antonio Celiento, innehavare av en spelsal i Baia Verde och en kvart senare avlossar de 130 projektiler från pistoler och kalasjnikovgevär mot afrikaner som samlats i och utanför skrädderiet Ob Ob Exotic Fashion i Castelvolturno. De dödade är 26-årige Samuel Kwaku och Alaj Ababa från Togo, de 28-åriga liberianerna Cristopher Adams och Alex Geemes, ghananerna Kwame Yulius Francis, 31 år och Eric Yeboah, 25, medan 34-årige Joseph Ayimbora, också han från Ghana, förs till sjukhus svårt skadad. Bara en eller två av dem var kanske inblandade i narkotikahandeln, de andra unga männen befann sig där av en slump, de arbetade hårt på byggen eller där det fanns jobb att få och till och med i skrädderiet.
16 vittnen mindre på sex månader. Vilket demokratiskt land som helst skulle ha vacklat inför en sådan situation. Här hos oss pratade man inte ens om det.

Från Rom och uppåt kände man inte ens till dessa blodsdåd och denna speciella terrorism som inte talar arabiska och inte bär femuddiga stjärnor men befaller och härskar helt obehindrat.
De dödar alla som opponerar sig. De dödar alla som hamnar i skottlinjen, utan hänsyn till någon. Listan över döda skulle kunna göras längre, mycket längre. Och under alla dessa månader var det ingen som upplyste allmänheten om att denna ”stridsbesättning” drev omkring. Så brukar de kallas, en besättning, ett arbetslag, precis som på de båtar som ger sig ut på havet för att fiska tillsammans.
Ingen avslöjade deras namn förrän de ställt till med blodbadet i Castelvolturno. Men det är hela tiden desamma, de använder hela tiden samma vapen, även om de försöker modifiera dem för att lura polisens tekniker, ett tecken på att de inte har så många. De har ingen kontakt med sina familjer utan håller sig strikt till varandra.
Ibland ser någon en skymt av dem på baren i någon större by, där de stannar till för att hälla i sig alkohol. Och på sex månader har ingen klarat av att gripa dem.
Castelvolturno, där de flesta brotten ägt rum, är inte vilken plats som helst. Det är ingen förfallen stadsdel, inget sådant där getto för utstötta och utsugna som man kan hitta även på andra ställen, även om en del av områdena här mer liknar Home Towns i Afrika än den ort för badturism som de små enplansvillorna byggdes för.
Castelvolturno är den plats där familjen Coppola byggde världens största olagliga lilla stad, den berömda Villaggio Coppola. 863000 kvadratmeter olaglig betong i stället för en av Medelhavskustens vackraste pinjeskogar. Olagligt var sjukhuset, olaglig var karabinjärernas kasern och olagligt var postkontoret. Alltihop var olagligt.
Där bosatte sig Nato-soldaternas familjer, och när de flyttade därifrån förföll området fullständigt och kom att lyda under Francesco Bidognetti och blev också den nigerianska maffians territorium. Nigerianerna har en mäktig maffia som det lönade sig för Casalesarna att alliera sig med och deras lilla stad blev en knutpunkt för den internationella kokainhandeln.
De nigerianska organisationerna är mycket mäktiga och kraftfulla investerare i Money Transfer-företag, genom vilka all världens invandrare skickar pengar hem. Med hjälp av dessa kontrollerar nigerianerna både pengar och personer.

Genom Castelvolturno passerar det afrikanska kokain som främst är avsett för England. Skatterna som klanen ålägger denna handel är alltså inte bara beskyddaravgift på langningen utan också en uppgörelse om ett slags joint venture. Men nu är emellertid nigerianerna mäktiga, oerhört mäktiga. Liksom även den albanska maffian, som Casalesarna gör affärer med.
Klanen håller på att försvagas, den fruktar att inte längre bli erkänd som den som bestämmer på alla nivåer i området. I tomrummen smyger sig nu ”besättningarna” in. De dödar albanska smågangstrar för att demonstrera sin styrka, de slaktar afrikaner som inte kommer från Nigeria, de slår till mot de svagaste länkarna i etniska och kriminella kedjor.
Hederliga unga män får sätta livet till och som vanligt behövs i de här trakterna inget skäl för att dö. Och det behövs inte mycket för att bli stämplad som brottsling. De mördade afrikanska unga männen blev allihop genast ”langare” på samma sätt som Giuseppe Rovescio och Vincenzo Natale, dödade i Villa Literno den 23 september 2003, blev ”camorristi”, eftersom de råkade stå och dricka öl bredvid Francesco Galoppo, medlem i klanen Bidognetti. Också de fick genast rykte om sig att vara brottslingar.
Det är inte första gången som man ställer till slakt på invandrare i dessa trakter. 1990 begav sig Mondragone-bossen Augusto La Torre och hans anhängare till en bar som fastän den drevs av italienare hade blivit en mötesplats för afrikanska knarklangare. All langning skedde alltid längs Domitiana-vägen i Pescopagano, några kilometer norr om Castelvolturno men redan inne på mondragonskt territorium. De dödade sex personer, bland andra barföreståndaren, och skadade flera andra.
Även denna händelse hade varit kulmen på en rad aktioner mot utlänningar, men Casalesarna, som visserligen godkänner hot, gillade inte blodbadet. La Torre fick allvarlig kritik från Francesco ”Sandokan” Schiavone. Men nu har tiderna förändrats och de tillåter att en grupp beväpnade kokainister utövar besinningslöst våld.

Jag frågar återigen min hemtrakt hur den ser på sig själv. Jag ställer denna fråga även till de föreningar av både män och kvinnor som i största tysthet arbetar och engagerar sig här. Och till de få politiker som fortfarande förmår vara trovärdiga, som inte frestas av att alliera sig med klanerna eller avstå från att bekämpa dem. Till alla som sköter sitt arbete och alla som försöker leva hederligt, som på vilken annan plats som helst i världen. Till alla dessa människor. Som blir alltfler men också allt ensammare.
Hur ser ni på den här trakten? Om det är sant, som Danilo Dolci sade, att man växer endast om någon drömmer om en, vad har ni då för drömmar om dessa platser? Det har aldrig tidigare ägnats så stor uppmärksamhet åt era hemtrakter och åt det som har hänt och händer här. Ändå verkar inte mycket ha förändrats.
De båda bossar som bestämmer fortsätter att bestämma och leva i frihet. Antonio Iovine och Michele Zagaria. I tolv år har de hållit sig gömda. Men man vet var de finns. Den förstnämnde befinner sig i San Cipriano d’Aversa, den andre i Casapesenna.
Hur är det möjligt att ingen lyckas spåra upp dem på detta ynka lilla territorium? Det är inget nytt att man letar efter gömda brottslingar över hela världen och sedan hittar dem nära hemmet. Nytt är däremot att tidningar och tv har talat om dem allt oftare och att politiker av alla färger har lovat att gripa dem, men tiden går och ingenting händer. Och de är kvar där de är. De går på promenader, pratar och träffar andra.

Jag har sett att det i mina hemtrakter skrivs slagord mot mig. Saviano merda. Saviano verme. (Saviano är en skit. Saviano är ett kräk). Och jag har sett en jättestor likkista med mitt namn på. Och så förolämpningar, förstås, ständiga tillmälen alltifrån det vanligaste och mest banala: ”Den där han har tjänat pengar.”
Jag kan numera leva på mitt arbete som författare och som tur är betala mina advokater. Men de där? De där som styr ekonomiska imperier och bygger praktfulla villor på orter där det inte ens finns asfalterade gator? De där som för att ta hand om giftigt avfall lyckats inkassera upp till 500 miljoner euro för en enda transaktion och har pepprat vår mark så full av gifter att vissa tumörsjukdomar ökat med upp till 24 procent och medfödda missbildningar med upp till 84 procent? Riktiga pengar, som enligt Kampaniens epidemiologiska granskningsinstitut genererar i medeltal 7172,5 döda av tumörsjukdomar varje år i Kampanien.
Den som blir rik på den här traktens olyckor skulle alltså vara jag med mina ord eller karabinjärerna och juristerna, krönikörerna och alla de andra som med böcker eller filmer eller på alla andra sätt fortsätter att avslöja missförhållandena? Hur är det möjligt att det kan ske en sådan perspektivförskjutning? Hur är det möjligt att även hederliga människor stämmer in i denna kör?
Fastän jag känner min hemtrakt blir jag inför allt detta så misstänksam och bestört att jag får svårt att säga något. Smärtan gör nämligen att man blir stum, för fientlighet leder till att man inte vet vem man ska tala med. Vem ska jag alltså vända mig till och vad ska jag säga?
Hur gör jag för att säga att säga till min hemtrakt att den måste upphöra med att låta sig klämmas mellan de starkas arrogans och de svagas feghet? Här sitter jag nu i ett gästrum hemma hos den som skyddar mig och i dag är det min födelsedag. Jag tänker på alla födelsedagar som jag tillbringat så här sedan jag försågs med livvakter, lite nervös, lite sorgsen och framför allt ensam. Jag tänker att jag aldrig mer kommer att kunna fira en normal födelsedag i min hemtrakt, att jag aldrig mer kommer att kunna sätta min fot där.

Likt en obotligt sjuk ångrar jag alla de födelsedagar som jag försummat, struntat i därför att det bara är ett datum vilket som helst som återkommer år efter år. Nu har det öppnats en avgrund i tid och rum, ett sår som aldrig kommer att läkas. Jag tänker också och framför allt på dem som lever i samma omständigheter som jag men som inte har privilegiet att få skriva och berätta om det för många människor.
Jag tänker på vänner som också de lever under beskydd, Raffaele, Rosaria, Lirio, Tano, och jag tänker på Carmelina, lärarinnan i Mondragone som angav en camorrakiller och alltsedan dess lever med skyddad identitet, långt borta och ensam.
Övergiven av fästmannen hon skulle gifta sig med, klandrad av vännerna som kände sig krossade av hennes mod och sin egen medelmåttighet. Ingen visade solidaritet med det hon gjorde, i stället blev hon kritiserad och övergiven. Hon följde bara sitt samvete och blev därefter tvungen att klara sig på den ynkliga lön som staten ger henne.
Vad har Carmelina och andra som hon gjort för att få sitt liv förstört och uppryckt med rötterna, medan de gömda bossarna fortfarande kan leva skyddade och respekterade i sina hemtrakter?
Och jag frågar min hemtrakt vad som återstår att göra. Säg mig det. Vägra ta ställning? Låtsas som inget? Trampa sjukhustrappor som städas av deras städkooperativ, tanka bensin på mackar som ägs av dem? Bo i hus som byggts av dem, dricka kaffe av det märke som de påtvingar oss (varje märke som säljs på barerna måste vara godkänt av klanerna), laga mat i deras grytor (klanen Tavoletta administrerade produktion och försäljning av de mest ansedda grytmärkena)? Äta deras bröd, deras mozzarella, deras grönsaker? Rösta på deras politiker som, om man ska tro tjallarna, lyckas nå de högsta ämbetena i staten? Arbeta i deras köpcentra, som byggts för att skapa arbetstillfällen och bli beroende av dem på grund av arbetet, men de gör ju i alla fall inga förluster eftersom större delen av affärerna är deras?
Är ni stolta över att leva i en trakt med världens största köpcentra och samtidigt en av de högsta procenten fattigdom? Tillbringa fritiden i lokaler som drivs och ägs av de där? Sitta i baren bredvid deras barn, deras advokaters och tjänstemäns barn? Och upptäcka att dessa är sympatiska och oskyldiga, kort sagt trevliga personer, för de är ju i grund och botten bara vanliga ungdomar och vad har de för skuld i vad deras fäder gör.

Det handlar faktiskt inte om att fastställa skuld utan om att sluta med att ständigt acceptera och bli nedtryckt, sluta med att tänka att det åtminstone råder ordning, att det åtminstone finns arbete, bara man inte skrapar på ytan, lyfter på förlåten utan fortsätter att gå sin egen väg.
Att om man bara gör det så är vår hemtrakt den bästa av världar, eller kanske inte, men i alla fall den enda möjliga av världar. Hur länge till måste vi vänta? Hur länge till måste vi se de bästa utvandra och de resignerade stanna kvar? Är ni verkligen säkra på att det blir bra så? Att det räcker med att ägna kvällarna åt att flirta, skratta, gräla, förbanna stanken från de brända soporna och småprata?
Ni vill leva ett enkelt, normalt liv bestående av små enkla ting, men runtomkring er råder ett verkligt krig, där den som vägrar underkasta sig och i stället anklagar och avslöjar förlorar allt. Hur har vi kunnat bli så blinda? Så kuvade och resignerade, så förtryckta?
Hur är det möjligt att bara de ringaste bland de ringa, de afrikaner som utnyttjas och utsätts för våld av de italienska klanerna och av andra afrikaner, äntligen kunnat uppbåda mer ilska än rädsla och resignation? Jag kan inte tro att Syditalien, så rikt på talang och styrka, verkligen kan nöja sig med bara detta.
Landskapet Kalabrien har Italiens lägsta ekonomiska avkastning, men ”Cosa Nuova”, det vill säga ’ndranghetan, har en omsättning som är lika stor som hela Italiens och till och med större. Flygbolaget Alitalia må befinna sig i kris, men i Grazzianise, ett område genomsyrat av camorran, håller man på att bygga den största flygplatsen i Italien, den största i hela Medelhavsområdet. Ett område dömt att se enorma kapital cirkulera utan att få åtnjuta minsta gnutta verklig utveckling. Där finns i stället pengar, profit och betong som luktar plundring, men ingen tillväxt.
Jag kan inte tro att endast några få enastående personer lyckas stå emot. Att avslöjanden endast är en uppgift för ett fåtal enskilda, präster, lärare, läkare, de få hederliga politikerna och grupper som uttolkar det civila samhällets roll. Och resten? Står alla andra tysta och snälla, bedövade av rädsla? Rädsla. Den största bortförklaringen.
Rädsla får alla att känna sig tillfreds, för det är i rädslans namn man värnar om familjen, känslorna, sitt eget fläckfria liv och den sakrosankta rätten att leva och planera detta liv. Men att inte längre vara rädd skulle inte vara så svårt. Det skulle räcka med att agera, men inte ensam. Rädsla går hand i hand med isolering. Varje gång någon drar sig undan skapar han en ny rädsla, som skapar ännu en rädsla i ett exponentiellt crescendo som blockerar, eroderar och långsamt raserar.

”Kan man acceptera en lycka som grundas på en liten ihjälplågad gosses icke rättfärdigade blod?” frågar Ivan Karamazov sin bror Aljosja.
Men ni vill inte ha en perfekt värld, ni vill bara ha ett lugnt och enkelt liv, en acceptabel vardag, värmen från en familj. Genom att nöja er med detta tror ni att ni skyddar er från oro och smärta. Och kanske ni lyckas, kanske kan ni lyckas med att finna en dimension där ni kan finna lugn och ro.
Men till vilket pris? Om era barn skulle födas med en sjukdom eller bli sjuka senare, om ni någon gång skulle behöva vända er till en politiker som i utbyte mot en röst ger er ett arbete, utan vilket även era små drömmar och planer går om intet, när ni då kämpar för att få ett banklån till ert hus medan direktörerna för just dessa banker alltid är redo att ge efter för dem som bestämmer, när ni ser allt detta kanske ni inser att det inte finns något försvar, att det inte finns någon skyddad sfär och att det förhållningssätt som ni trodde var realistiskt och framsynt har förpestat er själ med grämelse och agg som berövar er all livsglädje.
Ty om allt detta är tragiskt, är vanan ännu mer tragisk. Att vänja sig vid att det enda man kan göra är att resignera, reda sig så gott man kan eller flytta. Jag frågar min hemtrakt om den fortfarande kan tänka sig att välja. Jag frågar om den förmår ta det första steget mot frihet, som består i att lyckas föreställa sig själv annorlunda och fri. Att inte resignera och acceptera som ett naturligt öde det som i grund och botten är människors verk.
De där människorna kan slita dig från din hemtrakt och ditt förflutna, beröva dig ditt lugn och hindra dig från att ha en fast bostad, de kan skriva förolämpningar på väggarna i din hemort och skapa en öken runtomkring dig.
Men de kan inte utrota det som förblir en sanning och därför också är ett hopp. Nämligen att det inte är rätt och alls inte normalt att styra ett område med våld och gränslös exploatering. Och att det inte får fortsätta så bara för att så har det alltid varit. Också därför att det inte är sant att allting alltid förblir detsamma, för det blir alltid sämre.
Därför att förödelsen växer i proportion till deras affärer, därför att den är lika omöjlig att återställa som ett område som en gång förpestats, för den har inga gränser. Därför att där ute rör sig sex förråade och drogpåverkade mördare med licens att döda, utan specifika uppdrag, som inte hejdar sig inför någon. Därför att de är en exakt avbild av det som i dag råder här i dessa trakter och av det som väntar dem i morgon, i övermorgon, i framtiden. Vi måste hitta kraften att förändra. Nu eller aldrig.

Roberto Saviano
kulturen@expressen.se

Översättning Barbro Andersson
© 2008 by Roberto Saviano
Publicerad efter överenskommelse med Roberto Santachiara Literary Agency.