Jag har sett att det i mina hemtrakter skrivs slagord mot mig. Saviano merda. Saviano verme. (Saviano är en skit. Saviano är ett kräk). Och jag har sett en jättestor likkista med mitt namn på. Och så förolämpningar, förstås, ständiga tillmälen alltifrån det vanligaste och mest banala: ”Den där, han har tjänat pengar.”
Jag kan numera leva på mitt arbete som författare och som tur är betala mina advokater. Men de där? De där som styr ekonomiska imperier och bygger praktfulla villor på orter där det inte ens finns asfalterade gator? De där som för att ta hand om giftigt avfall lyckats inkassera upp till 500 miljoner euro för en enda transaktion och har pepprat vår mark så full av gifter att vissa tumörsjukdomar ökat med upp till 24 procent och medfödda missbildningar med upp till 84 procent? Riktiga pengar, som enligt Kampaniens epidemiologiska granskningsinstitut genererar i medeltal 7 172,5 döda av tumörsjukdomar varje år i Kampanien.
Den som blir rik på den här traktens olyckor skulle alltså vara jag med mina ord eller karabinjärerna och juristerna, krönikörerna och alla de andra som med böcker eller filmer eller på alla andra sätt fortsätter att avslöja missförhållandena? Hur är det möjligt att det kan ske en sådan perspektivförskjutning? Hur är det möjligt att även hederliga människor stämmer in i denna kör?
Fastän jag känner min hemtrakt blir jag inför allt detta så misstänksam och bestört att jag får svårt att säga något. Smärtan gör nämligen att man blir stum, för fientlighet leder till att man inte vet vem man ska tala med. Vem ska jag alltså vända mig till och vad ska jag säga?

Hur gör jag för att säga till min hemtrakt att den måste upphöra med att låta sig klämmas mellan de starkas arrogans och de svagas feghet? Här sitter jag nu i ett gästrum hemma hos den som skyddar mig och i dag är det min födelsedag. Jag tänker på alla födelsedagar som jag tillbringat så här sedan jag försågs med livvakter, lite nervös, lite sorgsen och framför allt ensam. Jag tänker att jag aldrig mer kommer att kunna fira en normal födelsedag i min hemtrakt, att jag aldrig mer kommer att kunna sätta min fot där.
Likt en obotligt sjuk ångrar jag alla de födelsedagar som jag försummat, struntat i därför att det bara är ett datum vilket som helst som återkommer år efter år.
Nu har det öppnats en avgrund i tid och rum, ett sår som aldrig kommer att läkas. Jag tänker också och framför allt på dem som lever i samma omständigheter som jag men som inte har privilegiet att få skriva och berätta om det för många människor.
Jag tänker på vänner som också de lever under beskydd, Raffaele, Rosaria, Lirio, Tano, och jag tänker på Carmelina, lärarinnan i Mondragone som angav en camorrakiller och alltsedan dess lever med skyddad identitet, långt borta och ensam.
Övergiven av fästmannen hon skulle gifta sig med, klandrad av vännerna som kände sig krossade av hennes mod och sin egen medelmåttighet. Ingen visade solidaritet med det hon gjorde, i stället blev hon kritiserad och övergiven. Hon följde bara sitt samvete och blev därefter tvungen att klara sig på den ynkliga lön som staten ger henne.
Vad har Carmelina och andra som hon gjort för att få sitt liv förstört och uppryckt med rötterna, medan de gömda bossarna fortfarande kan leva skyddade och respekterade i sina hemtrakter?
Foto: Bianchi Alessandro
Och jag frågar min hemtrakt vad som återstår att göra. Säg mig det. Vägra ta ställning? Låtsas som inget? Trampa sjukhustrappor som städas av deras städkooperativ, tanka bensin på mackar som ägs av dem? Bo i hus som byggts av dem, dricka kaffe av det märke som de påtvingar oss (varje märke som säljs på barerna måste vara godkänt av klanerna), laga mat i deras grytor (klanen Tavoletta administrerade produktion och försäljning av de mest ansedda grytmärkena)? Äta deras bröd, deras mozzarella, deras grönsaker? Rösta på deras politiker som, om man ska tro tjallarna, lyckas nå de högsta ämbetena i staten? Arbeta i deras köpcentra, som byggts för att skapa arbetstillfällen och bli beroende av dem på grund av arbetet, men de gör ju i alla fall inga förluster eftersom större delen av affärerna är deras?
Är ni stolta över att leva i en trakt med världens största köpcentra och samtidigt en av de högsta procenten fattigdom? Tillbringa fritiden i lokaler som drivs och ägs av de där? Sitta i baren bredvid deras barn, deras advokaters och tjänstemäns barn? Och upptäcka att dessa är sympatiska och oskyldiga, kort sagt trevliga personer, för de är ju i grund och botten bara vanliga ungdomar och vad har de för skuld i vad deras fäder gör.

Det handlar faktiskt inte om att fastställa skuld utan om att sluta med att ständigt acceptera och bli nedtryckt, sluta med att tänka att det åtminstone råder ordning, att det åtminstone finns arbete, bara man inte skrapar på ytan, lyfter på förlåten utan fortsätter att gå sin egen väg.
Att om man bara gör det så är vår hemtrakt den bästa av världar, eller kanske inte, men i alla fall den enda möjliga av världar. Hur länge till måste vi vänta? Hur länge till måste vi se de bästa utvandra och de resignerade stanna kvar? Är ni verkligen säkra på att det blir bra så? Att det räcker med att ägna kvällarna åt att flirta, skratta, gräla, förbanna stanken från de brända soporna och småprata?
Ni vill leva ett enkelt, normalt liv bestående av små enkla ting, men runtomkring er råder ett verkligt krig, där den som vägrar underkasta sig och i stället anklagar och avslöjar förlorar allt. Hur har vi kunnat bli så blinda? Så kuvade och resignerade, så förtryckta?
Hur är det möjligt att bara de ringaste bland de ringa, de afrikaner som utnyttjas och utsätts för våld av de italienska klanerna och av andra afrikaner, äntligen kunnat uppbåda mer ilska än rädsla och resignation? Jag kan inte tro att Syditalien, så rikt på talang och styrka, verkligen kan nöja sig med bara detta.
Landskapet Kalabrien har Italiens lägsta ekonomiska avkastning, men ”Cosa Nuova”, det vill säga ’ndranghetan, har en omsättning som är lika stor som hela Italiens och till och med större. Flygbolaget Alitalia må befinna sig i kris, men i Grazzianise, ett område genomsyrat av camorran, håller man på att bygga den största flygplatsen i Italien, den största i hela Medelhavsområdet. Ett område dömt att se enorma kapital cirkulera utan att få åtnjuta minsta gnutta verklig utveckling. Där finns i stället pengar, profit och betong som luktar plundring, men ingen tillväxt.
Foto: Laporta Salvatore Jag kan inte tro att endast några få enastående personer lyckas stå emot. Att avslöjanden endast är en uppgift för ett fåtal enskilda, präster, lärare, läkare, de få hederliga politikerna och grupper som uttolkar det civila samhällets roll. Och resten? Står alla andra tysta och snälla, bedövade av rädsla? Rädsla. Den största bortförklaringen.
Rädsla får alla att känna sig tillfreds, för det är i rädslans namn man värnar om familjen, känslorna, sitt eget fläckfria liv och den sakrosankta rätten att leva och planera detta liv. Men att inte längre vara rädd skulle inte vara så svårt. Det skulle räcka med att agera, men inte ensam. Rädsla går hand i hand med isolering. Varje gång någon drar sig undan skapar han en ny rädsla, som skapar ännu en rädsla i ett exponentiellt crescendo som blockerar, eroderar och långsamt raserar.

”Kan man acceptera en lycka som grundas på en liten ihjälplågad gosses icke rättfärdigade blod?” frågar Ivan Karamazov sin bror Aljosja.
Men ni vill inte ha en perfekt värld, ni vill bara ha ett lugnt och enkelt liv, en acceptabel vardag, värmen från en familj. Genom att nöja er med detta tror ni att ni skyddar er från oro och smärta. Och kanske ni lyckas, kanske kan ni lyckas med att finna en dimension där ni kan finna lugn och ro.
Men till vilket pris? Om era barn skulle födas med en sjukdom eller bli sjuka senare, om ni någon gång skulle behöva vända er till en politiker som i utbyte mot en röst ger er ett arbete, utan vilket även era små drömmar och planer går om intet, när ni då kämpar för att få ett banklån till ert hus medan direktörerna för just dessa banker alltid är redo att ge efter för dem som bestämmer, när ni ser allt detta kanske ni inser att det inte finns något försvar, att det inte finns någon skyddad sfär och att det förhållningssätt som ni trodde var realistiskt och framsynt har förpestat er själ med grämelse och agg som berövar er all livsglädje.
Ty om allt detta är tragiskt, är vanan ännu mer tragisk. Att vänja sig vid att det enda man kan göra är att resignera, reda sig så gott man kan eller flytta. Jag frågar min hemtrakt om den fortfarande kan tänka sig att välja. Jag frågar om den förmår ta det första steget mot frihet, som består i att lyckas föreställa sig själv annorlunda och fri. Att inte resignera och acceptera som ett naturligt öde det som i grund och botten är människors verk.
De där människorna kan slita dig från din hemtrakt och ditt förflutna, beröva dig ditt lugn och hindra dig från att ha en fast bostad, de kan skriva förolämpningar på väggarna i din hemort och skapa en öken runtomkring dig.
Men de kan inte utrota det som förblir en sanning och därför också är ett hopp. Nämligen att det inte är rätt och alls inte normalt att styra ett område med våld och gränslös exploatering. Och att det inte får fortsätta så bara för att så har det alltid varit. Också därför att det inte är sant att allting alltid förblir detsamma, för det blir alltid sämre.
Därför att förödelsen växer i proportion till deras affärer, därför att den är lika omöjlig att återställa som ett område som en gång förpestats, för den har inga gränser. Därför att där ute rör sig förråade och drogpåverkade mördare med licens att döda, utan specifika uppdrag, som inte hejdar sig inför någon. Därför att de är en exakt avbild av det som i dag råder här i dessa trakter och av det som väntar dem i morgon, i övermorgon, i framtiden. Vi måste hitta kraften att förändra. Nu eller aldrig.

Roberto Saviano
kulturen@expressen.se

Översättning Barbro Andersson.
© 2008 by Roberto Saviano.
Publicerad efter överenskommelse med Roberto Santachiara Literary Agency.