"Han upphävde tyngdlagen". Jan Gradvall om en artist som inte kunde leva upp till sig själv.
Det var den 25 mars 1983 på Pasadena Civic Auditorium i Kalifornien. Skivbolaget Motown firade 25-årsjubileum och alla dess stjärnor hade samlats för att uppträdda i en tv-gala.
Marvin Gaye höll ett brandtal om den svarta musikhistorien, en tal som övergick i en furiös version av ”What’s goin’ on”. Nästan exakt ett år senare sköts Marvin Gaye av sin egen far i sitt föräldrahem. Marvin Gaye hade flyttat hem till sina föräldrar i ett försök att hantera sin depression och sina självmordstankar.
Efter framträdanden av Marvin Gaye och Stevie Wonder klev ett återförenat Jackson 5 upp på scen.
Bröderna Jackson hade inte stått på scen tillsammans på åtta år. De framförde nu ett medley av alla sina hitlåtar.
Jackson 5 hade 1975 lämnat Motown och dess grundare Berry Gordy under bittra omständigheter. Yngste brodern Michael Jackson gick med på att delta i återföreningen på ett villkor: att han även fick framföra en ny egen låt, en låt utgiven på ett konkurrerande skivbolag.
Efter att hans äldre bröder klev av scenen stod Michael Jackson ensam kvar i rampljuset. Han tog på sig en fedora, en gangsterhatt, och på ena handen en vit handske klädd med strass.
Därefter framförde han ”Billie Jean”.
Vad världen sedan fick bevittna var inte bara en helt ny form av en dans utan ett upphävande av tyngdlagen. I tidningarna dagen efter myntades begreppet ”moonwalk”.
Fred Astaire, världens fram till dess främste showdansare, ringde dagen efter upp Michael Jackson och sade att han aldrig sett något liknande.
Även en annan av Michael Jacksons stora förebilder, Sammy Davis Jr, hyllade efteråt sin tronföljare, med följd att Michael Jackson senare skänkte Sammy Davis Jr den svarta jacka han bar under tv-framträdandet.
Lika radikal och utomjordisk som dansen var själva låten.
Mästerproducenten Quincy Jones förstod inte ”Billie Jean” till en början, en minimalistisk låt om en psykisk sjuk kvinna som hävdar att Michael Jackson är far till hennes barn.
När Quincy Jones inte lyckades övertala Michael Jackson att stryka ”Billie Jean” från albumet Thriller försökte han åtminstone få honom att klippa bort det 29 sekunder långa instrumentala introt.
Men även introt fick till slut vara kvar efter att Michael Jackson sagt: ”But that’s the jelly! That makes me want to dance”.
”Billie Jean” mixades om 91 gånger av svenskättlingen Bruce Swedien innan soundet ansågs perfekt. Bruce Swedien konstruerade under arbetet ett helt nytt trumset för att få till trumljudet.
Amerikanska MTV hade fram till 1983 inte spela någon ny svart musik, kanalen vägrade i det längsta att befatta sig med soul och hiphop, men inte ens rasister kunde argumentera mot ”Billie Jean”.
Jakten på perfektion är nyckeln till att försöka förstå Michael Jackson
I september ges New Yorker-journalisten Malcolm Gladwells nya bok, Framgångsfaktorn, ut i Sverige.
Malcolm Gladwell dekonstruerar i boken metodiskt ned hela genimyten och visar att alla så kallade genier har tre saker gemensamt: övning, övning, övning.
I Framgångsfaktorn myntas begreppet 10 000-timmarsregeln. Alla som blivit framgångsrika inom något område, från idrottare till forskare, har lagt ned minst så många timmar i förberedelser.
Beatles hade till exempel inte varit Beatles utan sina övningsperioder i Hamburg, dit de åren innan genombrottet åkte och spelade på strippklubbar sju dagar i veckan, spelningar som varade i mellan fem och åtta timmar.
Skillnaden i Michael Jacksons fall är att han tvingades uppnå sina 10 000 timmar innan han blev tonåring.
När Jackson 5 skivdebuterade med ”I want you back” 1969 var den 11-årige Michael Jackson redan en veteran i musikbranschen.
När Michael Jackson var sex år uppträdde Jackson 5 på bordeller och burleskklubbar i Gary, Indiana, de enda klubbar i Gary där svarta kunde uppträda.
Fadern Joe Jackson, arbetare i stålindustrin, misshandlade systematiskt sina barn för att de hela tiden skulle dansa och sjunga bättre.
Barnen fick inte träffa vänner, utan var hemma och övade varje kväll efter skolan. Äldre brodern Tito har sagt att Michael Jacksons blixtrande snabba fötter – hans upphävande av tyngdlagen – började som ett sätt att försöka att ducka för faderns slag.
Tre år efter att Michael Jackson framförde ”Billie Jean” på Motowns 25-årsjubileum intervjuade jag Jermaine Jackson, hans fyra år äldre bror, för Expressen.
Jag minns inte så mycket vad Jermaine Jackson sade men jag minns att insisterade att sitta på ett element under hela intervjun. Han sade att han behövde den extra värmen.
Efter att albumet Thriller gjort Michael Jackson till världens största och mest säljande artist ägnade han återstoden av sitt liv att försöka återskapa den barndom han aldrig hade.
Många betvivlade att de där 50 utsålda comebackspelningarna i London, med planerat premiärdatum 13 juli, någonsin skulle bli av.
Det sista ryktet var att Michael Jackson enligt kontraktet bara hade skyldighet att stå på scenen 13 minuter varje kväll.
Han var för fysiskt svag för att orka längre än så. Eller, kanske snarare, han var för fysiskt svag för att längre än så orka uppfylla sina egna krav på perfektion.
Trots alla hyllningar som Michael Jackson fick efter ”Billie Jean”-framträdandet i amerikansk tv 1983 var han i logen efteråt besviken på sig själv. Han hade i en sekvens inte klarat av att stå på tå lika länge som han velat.
