Ockupation. Israelisk militär skyddar en illegal bosättning på Västbanken 2017. Foto: RYAN RODRICK BEILER/SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCKOckupation. Israelisk militär skyddar en illegal bosättning på Västbanken 2017. Foto: RYAN RODRICK BEILER/SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK
Ockupation. Israelisk militär skyddar en illegal bosättning på Västbanken 2017. Foto: RYAN RODRICK BEILER/SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK
Göran Rosenberg är medarbetare på Expressens kultursida och författare till boken "Det förlorade landet". Foto: / FORUM FÖR POESI OCH PROSAGöran Rosenberg är medarbetare på Expressens kultursida och författare till boken "Det förlorade landet". Foto: / FORUM FÖR POESI OCH PROSA
Göran Rosenberg är medarbetare på Expressens kultursida och författare till boken "Det förlorade landet". Foto: / FORUM FÖR POESI OCH PROSA

Israel var inte tänkt att bli så här

Publicerad

Det är femtio år sedan Israel segrade i sexdagarskriget.

Göran Rosenberg skriver om ockupationen och om ett land som inte lever upp till förväntningarna.

Det sägs ibland att Israel döms efter en annan måttstock än andra länder och det är nog sant, och dessutom ganska förklarligt, och för min del också givet. 

När idén om en ”judestat” föddes på den första sionistkongressen i Basel för hundratjugo år sedan, och när den brittiska regeringen genom Balfourdeklarationen för hundra år sedan lovade att i Palestina garantera ett ”judiskt nationalhem”, och när FN:s generalförsamling för sjuttio år sedan röstade för att det brittiska mandatet Palestina skulle delas i en judisk och arabisk stat, och när den nya staten Israel för i dagarna femtio år sedan vann vad som såg ut att vara en Davids seger mot Goliat, var det inga vanliga måttstockar som gällde. Någon skulle säga att det var bibliska måttstockar som gällde, och helt fel är det inte.

Femtio år av ockupation

Judarnas återvändande till ”det heliga landet” var i alla händelser ett projekt med alltför starka ekon in i vår civilisations djupaste drömmar och trauman för att inte förväntningarna skulle få något exalterat över sig och farhågorna något apokalyptiskt. När jag växte upp på 1950- och 60-talen var Israel förverkligandet av vår tids sociala utopier, det mirakulösa svaret på Förintelsen och den slutliga lösningen på ”det judiska problemet”, för att bara nämna några av de måttstockar som den nya staten mättes med. 

Men ju högre förväntningar, desto större besvikelser. Om Israels femtioåriga ockupation av fyra miljoner palestinier och den fortgående koloniseringen av deras jord och framväxten av ett samhälle där en befolkningsgrupp härskar över en annan, till äventyrs skulle mätas med en hårdare måttstock än exempelvis den syriska regimens massakrer på sina egna medborgare, så har det att göra med de högre förväntningarna  – och sveket mot dem. Också sveket mot den måttstock som Israels judiska tillskapare och tillskyndare en gång satte upp för sig själva.

 

LÄS MER – Göran Rosenberg: Hundra dagar med Donald Trump – en bananrepublikan

 

"Hela landet Israel"

Israel var inte tänkt att bli så här. 

Varken 1897 eller 1917 eller 1947 eller 1967 var det tänkt att bli så här. 

Inte så att Israels tillskapare vid varje vägskäl var överens om vart de skulle gå och vad det hela skulle bli, långt därifrån, och man kan ibland häpna över gapet mellan vad de tänkte och vad de gjorde. Inte minst i frågan om befolkningen som redan bodde i landet och som ägde större delen av jorden och som från första stund var den osynliga elefanten i det sionistiska rummet, men det hindrade inte att judarnas återvändande till Palestina förblev ett projekt med högt ställda sociala och moraliska ambitioner. 

Inte minst för alla dem som i det sionistiska projektet ville se förkroppsligandet av specifikt judiska idéer och drömmar och för vilka det var en självklarhet att det som var tänkt att bli måste mätas med en särskild måttstock. Också de som förväntade sig att Israel skulle bli en stat som alla andra, att dömas efter samma måttstock som alla andra, upptäckte snart att de befann sig på mytiskt hårdminerad mark där fiktionen i varje ögonblick riskerade att spränga sönder verkligheten.  

Detta blev om inte förr tydligt de där junidagarna för femtio år sedan då David besegrade Goliat på sex dagar och på den sjunde dagen vilade vid foten av tempelberget i Jerusalem och myterna tog makten över förväntningarna och vred om huvudet på politiken. Oavsett orsakerna till kriget dröjde det inte länge förrän Israels erövring av östra Jerusalem och Västbanken beskrevs som ett historiskt återvändande och en bred partiöverskridande rörelse under namnet ”Hela Landet Israel”, Eretz Israel Haschlema, krävde att ”Judéen” och ”Samarien” skulle behållas. Den faktiska (och senare formella) annekteringen av östra Jerusalem (inom kraftigt utvidgade stadsgränser) skedde så gott som omedelbart. Bara något år senare var de första judiska bosättningarna på ockuperad mark ett faktum, däribland den aggressivt national-religiösa enklaven i centrala Hebron.

Israeliska soldater efter att ha tagit kontrollen över östra Jerusalem i sexdagarskriget 1967. Bilden släpptes av israeliska staten 2007.Foto: HO / AP GPO

Israels måttstock

Därmed hade den ”bibliska” segern fött en historiskt ny form av judendom. I tvåtusen år hade judendomen formats och utvecklats som en icke-nationell och icke-territoriell civilisation baserad på den judiska lagens och den tolkade textens och det messianska hoppets gemenskap. Med återvändandet till Hela Landet Israel skapades de militära, politiska och territoriella förutsättningarna för judiska rörelser baserade på föreställningen att judiskt nationellt herravälde över den erövrade ”heliga” marken var ett uppfyllande av bibliska profetior och att de miljoner palestinierna som ännu bebodde och brukade den var ett hinder i deras väg. 

En av dem som tidigt förstod vilken ideologisk häxbrygd segern hade satt i jäsning var den judisk-ortodoxe tänkaren och kemisten Yeshayahu Leibowitz: “På den sjunde dagen måste vi besluta – och vi var fria att besluta – om krigets syfte var försvar eller erövring. Vi beslutade att göra det till ett erövringskrig, med allt vad det innebar. Det förändrade inte bara statens karaktär, det gav åt själva grundvalen för dess existens en ny dimension […] Israel upphörde att vara det judiska folkets stat och blev en statsapparat för judars tvångsherravälde över ett annat folk.”

Femtio år senare behärskas Israels politik av partier och opinioner som öppet anser att ”Hela Landet Israel” tillhör den judiska staten och att statens judiskhet (definierad i etniska termer) är viktigare är principen om alla medborgares lika värde. Om judiskheten kräver att den palestinska befolkningen undertrycks och undanträngs och att Israel förvandlas till en apartheidstat så må det vara hänt.

Israels förste president, Chaim Weizmann (kemist också han), skrev i sina memoarer att världen skulle döma Israel efter hur det behandlade sin arabiska befolkning, och därvid har ingenting förändrats. Inte heller måttstocken. Femtio år av ockupation är ett allvarligt brott mätt med vilken måttstock som helst, men det är en katastrof mätt med den judiska måttstock som åtminstone fram till 1967 var försedd med en särskild skala av förväntningar och förhoppningar.  

Från Rabin till Netanyahu

Frågan som femtio år senare kan ställas är om det hade kunnat bli på ett annat sätt. Under några korta år efter Osloavtalet i september 1993 (med det hisnande handslaget framför Vita huset mellan Yitzhak Rabin och Yassir Arafat) var vi många som ville tro det. Vi ville tro att en politik byggd på ockupation, erövring och förtryck hade nått vägs ände, både strategiskt och moraliskt, och att en politik byggd på ömsesidigt erkännande, samlevnad och försoning var både tänkbar och möjlig. Men det dröjde inte länge förrän Rabin beskrevs som en judisk förrädare och av Benjamin Netanyahus anhängare porträtterades i palestinasjal och naziuniform. Bara drygt två år efter Osloavtalet, den 4 november 1995, mördades Rabin av en extremist från den national-religiösa bosättarrörelsen och vad som möjligen kunde ha blivit blev snart omöjligt igen. 

Krossat hopp. Handslaget framför mellan Yitzhak Rabin och Yassir Arafat ledde inte till varaktig fred. Foto: / REUTER

Det sägs ibland att palestinierna har sig själva att skylla, att de aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle, att Israel aldrig haft en partner för fred, att Israel aldrig haft något val, etcetera, men oavsett sanningshalten i sådana påståenden och den självömkande undertonen i dem (vem är det som ockuperar vem trots allt), så bryr jag mig liksom Chaim Weizmann mera om vad Israel har gjort eller inte gjort med den palestinska befolkning vars öde man tagit i sina händer och vad man därigenom har gjort med det projekt som var tänkt att bli något annat än en etnisk ockupationsmakt. 

Gentemot de palestinier vars enda brott är att de råkade bebo de områden som Israel ockuperade 1967 finns enligt den särskilda måttstock jag bär med mig inget annat val än att antingen ge dem medborgarskap i den israeliska stat som sedan 50 år förtrycker dem, eller ge dem en egen stat vid sidan av och i samverkan med Israel.

”Om ni vill det är det ingen saga”, skrev en gång sionismens grundare Theodor Herzl till stöd för den högtflygande idé han lanserade på kongressen i Basel 1897.

Om den stat som idén hundratjugo år senare har lett fram till, inget annat tycks vilja än att förbli en judisk-etnisk ockupationsmakt, skulle nog Herzl anse att hans saga fått ett olyckligt slut.

 

LÄS MER – Göran Rosenberg: Vägra packa väskorna

 

Göran Rosenberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida och författare. Han har skrivit boken "Det förlorade landet".

Göran Rosenberg
Göran Rosenberg
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag