Fan ska vara essäist. Essän är "perfektion och dess motsats. Den är både estetik och kritik, försök och fulländning. Den är vetenskap i den totala subjektivismens klor /.../ Den sovrar och fördjupar på samma gång", som skribenten Therese Eriksson uttryckte det i Helsingborgs Dagblad i fjol.
En skicklig essäist är en lektor med guldpenna. En som har kunskapen och förmedlar den med stilistisk briljans. Sveriges kanske främsta essäist, Frans G Bengtsson, var både spränglärd och Sveriges kanske bästa stilist.
För mycket substans och ett torftigt språk är lärobokstext. För mycket stil och för lite substans är svammel.
När författaren och debattören Isobel Hadley-Kamptz samlar sin kunskap i
Frihet och fruktan - tankar om liberalism är det med ett språk som är klart och välsnidat. Bara på ett fåtal ställen glider det över i lite pratig gymnasieprosa, om än av en äkta MVG-elev.
Däremot har hon substansen i ett fast grepp. Både mellan och på raderna framgår att Isobel Hadley-Kamptz levt ett läsande liv i närkamp med de liberala teoretikerna. Hon har läst om, problematiserat, vridit, vänt och, som hon skriver i ett efterord, ställt sig på dessa jättars skuldror för att få en egen, personlig utblick.
Klassiska ideologibarnmorskor som Hobbes och Locke blandas med senare teoretiker som Hayek och Nozick, "sådant som unga nyliberaler läser", och svenska debattörer som Per Molander och Nina Björk - kanske första och sista gången som just Björk rekommenderas i en bok om liberalism.
På det viset fungerar
Frihet och fruktan som en fördjupningskurs i teoretisk liberalism. Men också i praktisk. När Isobel Hadley-Kamptz redovisar hur hon utgått från teori och landat i en konkret ståndpunkt - det kan handla om FRA-lagen, medborgarlön, storföretagens tendenser till monopolbildning ("antimarknad") - då lyfter boken och går i polemik mot läsaren.
Tyvärr sker detta för sällan. Som debattör, både här och i andra sammanhang (som på Expressens ledarsidor) är Isobel Hadley-Kamptz svår att nagla fast, omöjlig att etikettera. Att hon står för en sorts vänsterliberalism är tydligt, men hur mycket vänster, hur mycket liberal?
I bokens förord tackar hon både vänsterpartisten Ali Esbati, FPU-ordföranden Adam Cwejman och Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos. På nätet har hon fans ur alla läger - men få fiender (utöver de blodtörstiga "överväger att för första gången lägga min röst på SD"-männen som å andra sidan är fiender till alla kvinnliga skribenter).
Att vara svårdefinierad och oförutsägbar kan absolut vara en styrka. Men det kan också bli en svaghet, särskilt när man författar politiska essäer. Vad tycker hon egentligen?
"Var går då gränsen mellan det som rimligen måste beslutas gemensamt och det som bör lämnas åt myllret och det spontana?" frågar hon, och det måste beskrivas som bokens kärna. Och ja, var går den? Vem har rätten till min lön? Vilka substanser har jag rätt att berusa mig med? Vem bestämmer vad mina barn ska lära i skolan?
Här får läsaren lust att polemisera, gå i närkamp - men just när det ska hetta till glider texten undan, blir vag, förskansar sig bakom en bataljon av "kanske", "å ena/å andra".
Isobel Hadley-Kamptz är, som många skribenter, bäst när hon skriver i affekt, när hennes ilska rinner rakt genom tangentbordet, ut på sidan. Den ilskan hade jag gärna sett mer av i Frihet och fruktan.
Men det här är inte en bok att sträckläsa. Snarare en politisk trädgård att långsamt vandra i. Det finns taggiga växter i rabatten, plantor som man gärna skulle om inte kapa så i alla fall tukta hårt. Det är synd att de då viker undan, svajar i vinden.
Erik Helmerson
kulturen@expressen.se
Isobel Hadley-Kamptz medarbetar på Expressen Kultur. Därför recenseras hennes bok av Erik Helmerson, verksam på Dagens Nyheters ledarredaktion.
