Den iranska konstnären Shirin Neshat har blivit en symbol för motståndet mot kvinnoförtrycket i Iran. Agneta Klingspor hälsar henne välkommen till en ny utställning på Kulturhuset i Stockholm.
Kära Shirin Neshat!
Din konst mötte jag på 90-talet på Tensta konsthall. Det var videoverket, filmdikten Turbulent. Den blev också turbulent för mig. Liksom filmdikterna Fervor och Rapture. De blev ingången till Iran. Det smärtsamma med Iran. Den religiösa diktaturens diktat ända in i könens privatliv.
I Turbulent sjunger bland annat en kvinna utan publik. Denna sång med skrik, yl och visk fick mig fullständigt ur balans. Den verkade komma från en annan varelse. Sångerskan hette Sussan Deyhim. Jag la henne på minnet.
Då visste jag inget om förbuden i Iran. Listan kan göras lång. Förbud mot kvinnans sång inför publik, förbud mot ömhet offentligt mellan man och kvinna, mot att kvinnan skakar hand med en man och så vidare. Och könsseparatismen, kvinnor måste till exempel sitta längst bak i bussen. Ungefär som de svarta i USA för mycket länge sen. Whites only. Men only.
Under några år arbetade jag som invandrarlärare och konstkritiker och tog en grupp muslimska kvinnor till Tensta konsthall och Fervor, baserad på en Romeo och Julia-berättelse. I Fervor förbannades kvinnans kärlek.
De flesta tyckte efteråt att förbannelsen var helt i sin ordning. Några skakade mycket försiktigt på huvudet och sa inget. Om de försvarade kvinnans kärlek i Fervor högt, skulle de själva kallas horor och inte vara riktiga muslimer. De var rädda, och Fervor blev verklighet i Tensta.
Precis som din konst blev verklig i Iran 2004. I tre veckor tvingades jag själv täcka mig. Som vore jag förbjuden. På hotellrummet såg jag att kvinnans påklädda kropp i en amerikansk film var pixlad, precis som kvinnan på gatan, pixlad i sin tvångsklädsel. Inte bara det. Jag säger bara censuren, fängelset, våldtäkten, steningen.
Vad händer i själen, då man dagligen förtrycks in i minsta detalj? Vad händer då man måste ljuga och leva dubbelliv?
Du försöker svara och skapar en politisk poetisk urscen. Du når in i själsligt ordlösa trakter och ut i samhällets brutala struktur. Så även här i Kvinnor utan män, från romanen med samma namn av Sharhrnush Parsipur.
Men nu ser jag mer poesi än politik, utom i verket Munis. Du rör dig mer i själens undervegetation. Jag anar Tarkovskij i vattnet, i mystiken. Drömmer jag mitt liv eller drömmer mitt liv mig? Vad minns jag? Vem är jag? Är vägen oändlig? Varför springer jag?
Och någonstans i Iran är en kvinna nedsänkt i vatten, har planterat sig själv för att bli träd. Välkomna till Shirin Neshats värld!
FOTNOT: Invigningstal vid vernissage för utställningen Kvinnor utan män på Kulturhuset i Stockholm i går. I morgon intervjuas Shirin Neshat av Negar Josephi här på sidan.
