Djur och människa smälter samman i en av de vackraste och spännande Snövitversioner som någon-sin kan ha brett ut sig över bilderboksblad. Franske Benjamin Lacombe har flera intressantare verk i sin kappsäck, menkommer in i de svenska barnrummen genom en oemotståndlig illustration av Snövit. Konstnären avporträtterar sig själv på sin hemsida med sex armar, som en spindel vilket anknyter till Lacombes vittomfattande produktion med påkostade bilderböcker, film och originalkonst. Förlaget fegar kanske, men varför gnälla när verket som verkligen översatts är så iögonfallande.

Ormarna slingrar sig Medusalikt från styvmoderns håruppsättning. Snövits svarta hår ringlar sig som sjögräs över vattenytan. Djuren i skogen draperar sig likt en myllrande päls kring Snövits kropp.

Lacombe, vars förtrollande bildspråk kombinerar fantasy med nostalgi, riktar betraktarens blickar mot boksidornas runda ögon. Korpens, styvmoderns, dvärgarnas och Snövits egna. Förutom steglösa övergångar mellan mänskligt och djuriskt är det synen på sig själv och andra som blir bildberättelsens röda tråd. Förklädnader och spegelbilder sagans tema. Sämst och minst personligt gestaltad är prinsen själv, men så har han också sagans minst intressanta roll. Han är bara ett verktyg för ett avslut.

Snövitbilderna har en omedelbar dragningskraft och ett mörkt sug. En allestädes närvarande och hotande oljig svärta. Det var en gång en drottning.