Geni? Lars von Trier gillar myten om sig själv. Foto: Francois Mori
Geni? Lars von Trier gillar myten om sig själv. Foto: Francois Mori

Inzoomande

Publicerad

En dansk journalist lägger nya biografiska kapitel till Lars von Triers redan självmytologiserade liv.

Hynek Pallas avfärdar psykologiserandet men får goda inblickar i regissörens tekniska kunnande.

Att skapa mytologiska urbilder i biografiskrivandets tjänst är ett vanligt grepp. Ingmar Bergman blir som barn inlåst i garderoben och bluesmusikern Robert Johnson säljer sin själ till djävulen. Kanske inte alldeles sanna händelser, men utmärkta som litterär motor och tydlig förklaringsmodell till en konstnär vi aldrig kommer kunna känna som person.

När den danske journalisten Nils Thorsen i intervjuboken "Geniet" skriver biografi över Lars von Trier, vår tids mest själmytologiserande regissör, kan man säga att han vänder på den steken. Thorsen vill skildra Trier i knutpunkten av person och verk (undertiteln är "Lars von Triers liv, filmer och fobier"). Och han gör det med så mycket amatörpsykologisk journalistik att han plattar ut både litterärt värde och vad regissören själv kallar för det "rövmytologiska".

 

Thorsens ambition ska nog främst ses i en dansk kontext. Som författaren skriver i inledningen är Trier Danmarks hårdast kritiserade konstnär, och ståndpunkterna är enkelt fördelade: geni eller galning. Och eftersom regissören med fobierna och sina uppträdanden anses iscensätta sin egen myt - med början någonstans i den ungdom där han infogade ett "von" i sitt medelklassiga namn - så är det självfallet denna som ska hårdgranskas.

"Geniet" är en snudd på 500 sidor lång bok och stilen är jagformsreportagets: intervjuer, ofta med Thorsens egna reflektioner och frågor (vissa av ett slag som snabbt avslöjar att han är förtjust i sin egen röst) vävda med miljöskisser och Triers vardagsbestyr. Under ett års tid har journalisten haft tillgång till regissören; i hemmet, i bilen på väg till barnhämtning och i kontoret på Zentropa, bolaget som Trier byggt upp tillsammans med producenten Peter Aalbæk Jensen.

 

Han har samtalat med vänner, fruar, kritiker, akademiker och kollegor. En del får föra fram sina stolliga idéer om vad regissören egentligen borde göra för filmer. Andra berättar mer eller mindre förväntade saker: att han aldrig ljuger, att han är väldigt snäll, att han kan vara ett svin, och att han är sjukligt rädd för cancer.

Varenda sten i Triers barndom och uppväxt ska förstås vändas:

Mamman som drog sig undan och plågades av en ångest som liknar sonens. Pappan som, visade det sig senare, inte var hans biologiska. Vilket i ett slag gjorde att Trier, som trodde att han var jude på fädernet, inte längre var det. Och så den mycket fria uppfostran som krockade brutalt med en auktoritär kommunal skola där Trier fick klaustrofobi.

Nils Thorsen.Foto: Dresling Jens
Sen vidare över filmskolor, äktenskap, religion och karriär. Här finns förstås stoff som kan förklara den vuxne regissörens handlingar och sjukdomar - och, antas det tyvärr, mycket i hans filmer.

 

Biografier kan fungera på många sätt: antingen är de så pass välskrivna att de blir en litterär upplevelse. Eller så fångar de utifrån en person något om en samtid eller ett historiskt skeende. Handlar de om konstnärer kan de, i bästa fall, ge en bättre bild av konstens koppling till privatlivet utan att bli kletiga. Ingmar Bergman är en av de få som förenat allt detta - för att hans egna verk vävde in självbiografin tills själva livet var mytologiserat av dem.

Problemet är att det slags filmskapande ägnar sig inte Lars von Trier åt. Som han själv säger "i Bergmanfilmer finns en liten Bergman". Hos Trier finns en tydlig uppdelning: ett medialt geni som iscensätter sitt eget liv, och en regissör som gör filmer om annat - vars skicklighet mycket består i hans modiga uppfinningsrikedom och skarpa stilbrott.

 

Detta gör att det intima psykologiserandet ger rätt krystat resultat när det kommer till verken (min favorit är slutsatsen att alla filmer har gjorts för att de skulle provocera regissörens mamma) men kastar upp en del skoj bråte - som att räven i "Antichrist" har en stark koppling till Triers pappa - och är intressant för den som vill ha ett sammanhang till uttalanden om Hitler, judar och kvinnor.

Något som Thorsen också menar är hans ambition på ett internationellt plan: i hemlandet sågs Triers ökända nazistuttalanden i Cannes 2011 som en del av hans vanliga pladder - resten av världen tolkade det mer bokstavligt än dålig dansk humor. Jo, man förstår att Trier är fascinerad av den nazistiska estetiken, men inte för att det förs något särskilt intressant resonemang kring hur denna ser ut eller vad den är ("han gillar ridstövlar") utan för att det påpekas. Om och om igen. Och jo - han gillar att säga Hitler väldigt, väldigt ofta. Något som efter ett tag är ungefär lika provocerande som att höra en treåring gå på om bajs.

 

Vilket, om man som jag håller Lars von Triers som en av vår tids bästa filmregissörer, känns mer än lovligt bortkastat. Varje gång - och jag skämtar inte - som regissören börjar prata om en filmskapare, ett konstverk eller en någon annans film byter Thorsen spår. Inte ens när Trier talar om hur han beundrar "Kubrick och Dreyer" nappar författaren på det bete som på några rader skulle ge honom chansen att sätta både tillvägagångssätt och motivvärld hos Trier i filmhistoriskt sammanhang.

Thorsen är antingen ointresserad av det konstnärliga uttryck som hans huvudperson valt till sitt - eller så pass okunnig om det att han inte förmår följa upp. Oavsett vilket omöjliggör det bokens ambition att knyta samman livet och konsten.

Då är "Geniet" i stället som bäst när Triers tekniska kunnande förklaras, när han och medarbetarna talar om hur de egna filmerna och tv-serien "Riket" kommit till. Hur han skriver manus, sätter upp Dogmaregler, skapar sina kvinnoroller och pushar Björk tills hon knäcks i "Dancer in the Dark" (stycket om konflikten med sångerskan är bokens absolut mest underhållande).

Eller hur han håller fingret på kamerans motorsökare för att det ska ta en stund att få fokus och lurar fotografen på "Breaking the waves" så att han får leta efter skådespelarna. Att han mådde för dåligt för att själv hålla i kameran på "Antichrist" - med resultatet att det är hans mest polerade film.

Allt det som ger Lars von Triers filmer liv, finns i de detaljerna.

Och allt det som än en gång ger myten Lars von Trier liv, det finns på övriga 400 sidor.

 

Hynek Pallas

kulturen@expressen.se

 

FOTNOT. Förordet till boken är skrivet av Nils Petter Sundgren, medarbetare i Expressen Kultur. Därför recenseras den av Hynek Pallas, filmkritiker på Svenska Dagbladet.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag