JERUSALEM. Trots You Tube och Playstation finner även dagens barn de religiösa myterna fasligt spännande.
På vägen mellan kung Davids grav och klagomuren frågar min 8-åriga son nyfiket om kung David. Jag berättar att kung David inte bara var en fältherre, utan även poet och att Michelangelos David anses vara den vackraste man som någonsin existerat.
Som sista sevärdhet väljer vi al-Aqsa-moskén, för att kunna lämna den gamla delen av Jerusalem genom de muslimska kvarteren. I säkerhetstunneln som förbinder den västra muren med klippan känner jag den numera bekanta tyngden som infinner sig varje gång jag är i Jerusalem. Skuld, aggressivitet och ett överskott av testosteron som ligger över staden och gör det tungt att andas.
Framme vid ingången till klippmoskén underkastas jag en granskning av fem män som analyserar min såväl ointressanta som obefintliga urringning. Efter mycket om och men släpps jag in. Män i linne och kortbyxor passerar okommenterat säkerhetsvakterna.
Det finns gott om västerlänningar på området numera. Kanske man vågar tolka det som om att värsta ilskan efter den andra intifadan – även kallad al-Aqsa-intifadan – nu efter snart sju år har lagt sig.
Vid ingången till klippmoskén står en stor grupp människor och tar av sig skorna för att beträda en av islams heligaste platser. En lång, kraftig man bevakar ingången och håller ordning med en kort och barsk stämma. När min 8-åring går fram till dörren pekar mannen på honom och befaller mitt barn att försvinna därifrån. Till och med en 8-åring som inte kan tala arabiska förstår vad han ska göra, när någon med föraktfull min viftar bort honom som en fluga. Han tar på sig sina små skor och går emot mig med förvånat ansiktsuttryck. Mannen har just introducerat honom för etniskt och religiöst hat.
Allt detta går på några sekunder. Jag håller hårt i barnvagnen med 3-åringen i för att inte gå sönder av sorg och ilska. Mitt framför ögonen på mig har en vuxen man behandlat mitt barn med avsky.
För att mina barn inte ska traumatiseras av att få se sin mor misshandlad och utslängd från området av en manlig muslimsk mobb, tar jag tyst min son i handen och går mot utgången. Tysta tårar kommer senare när barnen inte kan se.
Hur förklarar man för en 8-åring att mannen inte ser honom som muslim, eftersom han har en svensk och blond far? Att mannen utgår från att fadern inte är muslim och att jag inte anses vara muslimsk nog, då jag uppenbarligen fått barn med en otrogen. Hur förklarar man för en liten pojke att han som blandbarn alldeles för ofta kommer att utsättas för granskning av dem som tycker att han inte är svensk, kurd, kristen eller muslim nog?
Att det alltid kommer att finnas en ”bättre” samling människor som kommer att peka ut honom som någon som inte uppfyller kraven för de religiösa och etniska VIP-rummen. Att hur mycket än han vrider och vänder på sig kommer det alltid att finnas några som anser sig inneha monopol på medlemskapet till ett kollektiv.
