Gunilla Brodrej förklarar varför Laleh har blivit folkkär genom sina tolkningar i Så mycket bättre.
Man vet inte alltid varför man gråter, men gråter gör man och det är väl ingenting att framhålla när orsakerna är så grumliga. "Jag grät", är ingen recension, ändå känner man sig tvungen att komma ut med det.
Tårarna kan chocka en med att komma när en svensk idrottare man aldrig intresserat sig för tidigare stiger upp på högsta prispallen och är glad. Någon har trätt över en gräns, nått lite högre, klarat biffen. Trots allt. I Lalehs fall, i Så mycket bättre, suttit tyst i evigheter och sedan metodiskt och lugnt plockat fram en djupare innebörd ur den ena platta låten efter den andra.
Ju mer manierade originalen varit desto mer intressanta och äkta har Lalehs tolkningar framstått i tv-programmet där kändisarna kliar varandra på ryggen genom att spela varandras låtar. Hela idén manifesterar popmusikens läge. Som om allt är gjort och det enda som återstår är mashups och covers plus tårdrypande stories från artisternas privatliv.
Det är ingen slump att Lalehs mest lyckade covers under programserien varit på Eva Dahlgrens, Lena Philipssons och E-types låtar. De är nämligen lika manierade i original som Laleh känns äkta i sin tolkning. Backa lite.
Lyssna på Dahlgrens intro, hennes läte, det tillgjorda tjäh, tjäh, tjäh i början av "Ängeln i rummet", eller lägg märke till Philipssons snipiga svenskstoppskonsonanter i "På gatan där jag bor", en klyschig nasalsjuka som också drabbar Ledins vokaler och "Just nu". För att inte tala om den cellofanförpackade fyrverkeripjäsen, E-types "Here I go again" vars själva idé tycktes vara ren och skär yta.
Laleh behöver egentligen bara skala, skala, skala och mena det hon sjunger. Hon liknar de bästa unga skådespelarna när de läser dikter som inte drar runt med något Dramaten-läte, utan läser så att man hör dikten.
Lalehs arrangemang är förstås förrädiskt förföriska, på gränsen till insmickrande. "Here I go again" är en sorts Brel-version med extra allt, eko, änglaxylofon och smakfulla inslag av Mellanösterns melodik. "Ängeln i rummet" har fått Bach-arpeggion, stråkgnugg och en suggestiv beprövad galopprytm vars like man senast hörde i Oskar Linnros "Från och med du". "Just nu" kittlar retronerverna med mysiga moogsound och en vemodig slinga hämtad från filmen Midnight express.
Här finns en massa enkla och igenkännbara tricks staplade på varandra. Laleh har haft en fest kring mixerbordet, men framför allt handlar det ju om det hon lägger ovanpå: rösten. Hur den i ett slag kan gå från det inåtvända till det extroverta. Laleh har en intressant halvröst, men det är när hon lämnar sin stilla skritt och spränger fram med storrösten som man tappar hakan. Hon tar i rakt och hårt på skarvarna så det blöder.
Vi trodde att hon var försagd, flummig eller svag, men har man hört på maken, hon var starkare än alla. Hon härbärgerade en Frank Sinatra. Och så där mörkt uttalar man inte a-et i "älskar". Men hon gör det. I fortissimo, med övertygelse. Plats för gråt.
