Snart kommer maj. Och en del vädrar revolution. Ett internetsvärmeriets eget 1968. Domen mot Pirate bay har höjt temperaturen och en av de dömda, Peter Sunde, citerar Thomas Paine på sin blogg: ”Tyranni liksom helvetet är inte lätt att besegra, ändå kan vi ta denna tröst med oss, ju hårdare konflikt, desto större triumf.”
För en tid sedan blev jag upprymd av hela piratvågen. Så mycket är viktigt i den. Nu blir jag mest ledsen. Jag medger synden att ha blivit äldre, men förändringen är inte bara min; bloggar som andats frihet känns trängre, som om de i oordnade led strövar in i samma hemliga hus där gamla revolutionärer redan dött.
Deras ord kommer som i kaskader av stigande berusning. Alltid självbekräftande i tron att upproret närmar sig. På morgonen före domen vaknade Isobel Hadley-Kamptz ”alldeles lycklig”, skrev hon på sin blogg, och förklarade att ”den berusning jag känner handlar alltså om er, om oss, om att befinna sig mitt inne i revolutionen”. Någon dagar senare förklarade hon att striden gäller ”Imperiet mot rebellerna”. Bloggen Copyriot ansluter: ”Nätpolitiken kokar. Våren 2009 går till historien”. Och Karl Palmås: ”Kopimister älskar med världen”. Vad händer? Här finns skribenter jag gillar, läser, uppskattar, tycker om. Men att läsa känns nu som att spana mot en avsmalnande värld, på väg att skruva in sig i självrefererande system av länkar, ord och ikoner. Var det så här i Paris och Frankfurts inre maoist- och situationistenklaver våren 1968? Hos anarkoliberala Frihetsfronten för 15 år sedan på svartbaren i Stockholm? Ett litet övertygat vi – avantgardet – mot ett stort vacklande dom: de indoktrinerade.
Nu förs diskussioner om 1999 och 2009 i försök att framkalla revolutionsrörelsens historia. Förförståelse av innebörden i 99 är det hemliga tecknet, möjligen med samma betydelser som Algeriet och Vietnam för 68-upproret: uppvaknandets år. 2009 är då 1968, ögonblicket när folket strömmade ut på gatorna.
Det är möjligt att de får rätt. Piratpartiets Rickard Falkvinge redovisar en tillströmning av medlemmar som andra partier drömt om i 30 år men aldrig upplevt. Men när jag sedan kollar hans tal på Medborgarplatsen dagen efter domen kryper sektvarningarna tillbaka. Där talade han om krig, att politikerna ”förstör vårt samhälle” och att ”de låter sig hunsas av främmande makt”.
Alltid dessa främmande makter, tänker jag. Nu är det Hollywood och något som kallas Lobbyn med stort L.

Revolutionärer brukar bråka om global rättvisa, genus och makt. Men i piraternas 68 är tyranniet av mer oklar natur. Jag kan inte skaka av mig känslan att det är de privilegierades röster jag läser. De vill försvara sina friheter. Fint. Men frihet är kanske lite mer komplicerat än fri nerladdning. Och tyranni aningen mer omfattande än att kulturarbetare vill ha betalt.
Domen mot Pirate bay förändrade inte landet, inte ens fildelningen. Men den verkar rasa som ett jordskred bland rörelsens aktivister. Orden ändrar valörer. De troende räknas in.