Det är talande för Dilsa Demirbag-Stens debatteknik att ta upp ett två år gammalt blogginlägg i en annan diskussion. Det är också talande för Demirbag-Sten att hon saknar maktperspektiv och därmed landar i omöjliga resonemang. Det blir övertydligt när hon jämför Malin Ullgrens diskussion om manlighet med Jimmy Åkessons rasistiska politik.
Rasism och feminism är fundamentalt olika sätt att se på människan. Det första utgår från en essentiell bild av verkligheten, det andra från en existentiell: du föds inte till kvinna eller man, du blir det.
Det ligger närmare till hands att jämföra Demirbag-Sten med Åkesson eftersom hon bara diskuterar förtryck av kvinnor när det gäller ”de andra”, det vill säga invandrade och muslimer. Som om förtryck är ”osvenskt”. FN:s kvinnokonvention slår fast att förtrycket av kvinnor är globalt. Vi kommer aldrig att sluta tala om löneskillnader i Sverige för att kvinnor stenas i Afghanistan, vi gör båda sakerna.
Sedan detta med manlighet och skuld: det är en för människan unik förmåga att känna skuld och ansvar och säga: inte i vårt namn. Så ansluter sig alltfler män, som tröttnat på våldet i deras namn, till den feministiska rörelsen.

ROYA HAKIMNIA
Feministiskt initiativ