Marie Antoinette (Kirsten Dunst) med hovdamer
Marie Antoinette (Kirsten Dunst) med hovdamer

Inne i hörnet

Publicerad
Uppdaterad

I gårdagens

Aftonbladet skriver Åsa Linderborg att ingen enligt henne har lyckats förklara poängen med Sophia Coppolas film Marie Antoinette. Därför tänkte jag göra det nu. Coppola tar oss i Marie Antoinette tillbaka till samma känsla som hon började utforska i The Virgin Suicides: den mycket unga kvinnans drömska sexualitet. Äldre män har gjort otaliga filmer om hur de som tonåringar läste Hermann Hesse, tyckte att deras småstad var för liten, var svartsjuka på pappa samt runkade till fantasier om sin fransklärarinna. Den unge mannens sexualitet är alltid frustande, frihetslängtande och framför allt väldokumenterad. Men om den unge mannen är Born to Run är den unga kvinnan Born to Shop. Hennes sexualitet har aldrig tillåtits att riktas utåt och i stället för att erövra världen bygger hon en annan. "Hur kan fruntimmer prata så mycket om kläder", undrar gubbiga män i tron att de är lustiga. Svaret är att kvinnor pratar mycket om kläder för att vi får. Det är ett av få områden där den heterosexuella mannen står tillbaka. Kläder har i århundraden varit kvinnans sätt att uttrycka en kreativitet som hon i övrigt har förvägrats. Det är ett sätt att ta makten över tillvaron. Kvinnan kan inte besegra världen, men hon kan dekorera sitt eget lilla hörn. Coppolas Marie Antoinette är en extremversion av den skönhets- och sensualitetstörstande unga kvinnan, på grund av de enorma resurser hon förfogar över. Där vi andra hade ett dockskåp hade Marie Antoinette Versaille och därför är hon ett tacksamt ämne för Coppolas projekt. Filmen fnissar, frossar och flämtar tillsammans Marie Antoinette och hennes väninnor över specialdesignade Manolo Blahniks och blänkande sidentyger: känslan av rosa silke mot den unga huden, den älskade sällskapshundens varma andedräkt mot halsen, nymålade tånaglar som sticks in i vackra skor. Filmens soundtrack kommer till stora delar från Coppolas egen tonårstid, det är denna hon undersöker, den historiska miljön är bara en ursäkt (om än en mycket passande ursäkt - vilken stil kunde vara mer överensstämmande med unga flickors svärmande för romantik och skönhet än rokokons pastellfärgade rosetter?)

Samma ändlösa

dialoger om kläder, som med viskande småflicksröster förs i Coppolas film, återfinns på nätets otaliga modebloggar. Flickor fotograferar kläder, skor och accessoarer och dessa diskuteras och analyseras av bloggens besökare. Tonen pendlar precis som i Marie Antoinette mellan sockersött gullande och fnissig elakhet. Marie Antoinette hade kunnat leva i dag: En ung kvinna som ritar hjärtan i stället för cirklar över bokstaven i, som suddar med ett glittrigt suddgummi, som allvarligt betraktar sig i spegeln, som suktar efter Darin och önskar sig en likadan hundvalp som Paris Hilton. Marie Antoinette är en film om den kultur som unga kvinnor bygger upp åt sig själva i gränslandet mellan barndom och kvinnlighet: Den hänförda förälskelsen i väninnorna, de sensuella sensationer som den outvecklade sexualiteten upplever i varma bad och vackra bakelser, lyckan i att sitta och dåsa en sommarkväll till någons gitarrspel. När den unga drottningen fyller 18 och i gryningen hänfört rumlar över en äng tillsammans med vännerna för att titta på soluppgången är det enda jag kan tänka på mina egna bitterljuva folkölsfyllor, delade med vänner man var övertygad om att man skulle ha för evigt.
Katrine Kielos
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag