Inger Alfvén är en sådan där författare man hittar i var mans bokhylla. Inte sällan är det en pocketutgåva av S/Y Glädjen som står där, i mitt barndomshem var det Ur kackerlackors levnad. Men det blev tegelstenen Judiths teater som till sist trollband mig, en roman som för övrigt borde vara obligatorisk för varje bokmalande tonårsbrud med pretentioner. Är det någon som visar unga människor vägen till Inger Alfvén numera? Eller måste man, nu som då, hitta dit på egen hand?

Poängen är enkel: Alfvéns böcker finns överallt och får oftast goda recensioner. Ändå hör man sällan någon prata om att de läser henne, ändå är hon påfallande ofta förbisedd när "de goda samtalen om litteratur" förs. Hon är produktiv, sedan debuten 1964 har hon skrivit 20-talet romaner.

Det har sagts om henne otaliga gånger att hon är relationsromanens okrönta mästare, och det tål att sägas igen. Så, varför denna tystnad mellan recensionsvarven? Är det, hemska tanke, relationernas fel: alla vill läsa om relationer, men ingen vill säga att de gillar en författare som skriver om dem?

Allt vi aldrig gjorde med varandra är en roman som är ett drama, en svart flirt med Shakespeare, en midsommarnattsmardröm. Scenen är Ramsättra gård i Sörmland, karaktärerna många (föredömligt listade i början så att läsare kan hålla ordning), och den utspelar sig regelmässigt under en dag: den midsommarafton då Viktoria och Jonas ska gifta sig.

Men det är inte mycket som egentligen handlar om bröllopet. Alltmedan de praktiska förberedelserna pågår får läsaren följa med de olika aktörerna bakåt i minnet; det är Viktorias skilda föräldrar Harald och Marianne, deras nya respektive Sonja och Perry (som är död), det är Perrys son Max (som sitter inne för att ha slagit ihjäl sin flickvän) och det är Viktoria själv. Och så ett gäng vänner, grannar och festfixare. Myllrigt, visst, men inte så det stör.

Men det är ju om relationerna allt handlar, och inte är det kul precis. Här vimlar av människor som ångrar det de gjort och det de inte gjort. Inger Alfvén punkterar effektivt den gamla myten om att "man bara ångrar allt det man inte gjorde", skönt för alla som vet att det är tusen resor värre att ångra något man överhuvudtaget inte borde ha gjort.

Ändå är det mestadels tröstlöst att se hur de här personerna, medvetet eller omedvetet, gör sig omöjliga med sina närmaste. Hur de, frivilligt eller ofrivilligt, byter kärlek mot kärlekslöshet.

Om man har böjelser för misantropi är Allt vi aldrig gjorde mot varandra ett bra sätt att mata dem. Men, om man klarar det, kan man också försöka se hur Inger Alfvén insiktsfullt och med stor precision, skildrar den ambivalenta människovarelsens irrvägar genom livet.

Ingen kan på förhand veta vilka beslut man ska komma att ångra, eller - ännu värre - också vet man det men fattar dem ändå. Precis så jävligt och frustrerande är det, och med Alfvéns hjälp kan man nästan känna lite ömhet inför hela den sorgligheten.