Karin Olsson om sextrakasserierna i teater-och filmvärlden.
Konstens snuskhumrar kan slappna av. Ekots anka kvackar nu hånfullt åt alla de som skrev indignerat om scenvärldens sexism, efter avslöjandet om att varannan kvinnlig skådis blivit sextrakasserad.
Det visade sig som bekant inte vara förbannad lögn, men väl statistik när den är som sämst.
Visst borde alla som krävde bot och bättring ha läst redovisningen av Ekots undersökning. Den journalistiska principen att gå till källorna för hög kvalitet är lika giltig för kulturskribenter som nyhetsjournalister.
Samtidigt har debatten varit nyttig.
Geniets rätt att svina behövde ifrågasättas. Föreställningen om att erotisk laddning kickar igång kreativiteten måste kritiseras.
Utan Ekots chocknyhet om tallande teatermän hade regissören Staffan Olzon aldrig stått i Aktuellt och reflekterat över gränsen mellan regi och trakasseri. Detta har varit viktig introspektion.
Flera hundra kvinnor i undersökningen vittnade om oönskade, sexuellt laddade upplevelser. Vi fick lära oss ord som ”prolongeringssoffa”. Det är anledning nog för självkritik, även om det inte går att dra några generella slutsatser.
Mozarts Figaros bröllop spelas just nu på operans nationalscen. I programmet talas det om passion som drivs av ”mimetiska begär”, ett begrepp som hämtats från den franske filosofen René Girard. Enklare uttryckt: pur lusta. Det tafsas, sugs och slätas av. Byxrollen som pagen Cherubino spelas av en kvinna, vilket i dag ger en intressant queer dimension till dramat.
Däremot är delen med feodalherrens rätt till sina kvinnliga undersåtars jungfrudom tyvärr väldigt nedtonad i regin.
På så sätt blir makt-och klassdimensionerna, som från början var sprängstoff i Beaumarchais pjäs Figaros bröllop, nästan osynliggjorda. Det råder ingen tvekan om att lustan spelar scenfolket spratt även bakom kulisserna. Inte sällan oönskade och obehagliga. Men maktaspekten är också i de fallen en nödvändig nyckel för att begripa vad som ligger bakom.
Branschen präglas av osäkra frilansvillkor, hård kamp om rollerna och stark utseendefixering. Skådespeleriet och regisserandet är många gånger en fysisk verksamhet, där en leder och den andra förväntas vara följsam.
Just därför är det faktiskt särskilt angeläget att tala om strukturerna inom scensektorn. Jo Lena Endre, så är det.
Ekots undersökning oroade och väckte frågor. Kartläggningen höll inte den kvalitet man kunde förvänta sig. Det betyder inte att debatten bör avslutas.
