Johan Lundberg bor i ett annat land än jag (
Expressen 5/11). Ett land där alla människor upplever samma sak när de betraktar en målning av Caravaggio eller läser en dikt av Sapfo. För att man delar samma västerländska kulturarv. Och tillhör samma samhällsskikt, den bildade medelklassen.
Johan Lundbergland verkar samtidigt vara ett land som hotas av stora faror. Vi är på väg in i ett kaos av kommersialism och postmodernism, anförda av queera och postkoloniala professorer, radiopratare och förrädiska nyliberaler som tagit över kultur-Sverige med hjälp av ”klibbigt nätverkande”.
I det land där jag bor är problemet i stället omfattande nedskärningar av den seriösa kulturproduktionen och kulturbevakningen, som i huvudsak är resultatet av en allt större ägarkoncentration inom förlags- och tidningsvärlden. Parallellt med att statliga institutioner, kommuner och landsting har varit tvungna att skära ned på sin kulturverksamhet.
Även i det land där jag bor är det viktigt att värdera konstnärliga uttryck och föra en diskussion kring vad som är mer eller mindre givande. Självklart ger en del verk större möjlighet till fördjupning än andra. Lika självklart är det i dag att det djupa och det ytliga sammanblandas, inte bara på kultursidorna, utan även i de verk man utvärderar. Den utvecklingen har pågått i ett antal decennier nu, och att bortse från möjligheten att använda kritiken till avläsa den typen av korsbefruktning skulle bara göra oss intellektuellt fattigare.
Att många kulturinstitutioner i Sverige – både i dagspress och på universiteten – bejakar nyskapande, pluralism samt konst som tillkommit i ett kommersiellt sammanhang är inte effekten av en postmodernistisk kampanj, utan en reflektion av den verklighet som vi lever i.
Det finns nämligen ett väsentligt grundproblem med Johan Lundbergland. Det är att de flesta människorna i Sverige inte bor där.
De bor i stället i ett land där den västerländska civilisationen alltid varit mer av en framtidsvision än något vi nostalgiskt kan blicka tillbaka på. Där alla människor och inte bara en klass har tillgång till kulturen, och rätten att definiera vad kultur innebär. Där det västerländska kulturarvet inte är det enda möjliga. Kort sagt: Ett land där ett vidgat kulturarvs- och kulturbegrepp är nödvändigt för att alla landets medborgare ska kunna känna sig delaktiga.
För det verkligt provocerande med Lundbergs syn på kulturen är ju inte som han menar att ”den ser viss konst som mer väsentlig än annan”, utan att vi återigen och helt oproblematiskt förutsätts likställa den mer väsentliga konsten med det västerländska kulturarvet.
Och att den väsentliga konsten skulle vara liktydig med den konst som i det förflutna värderats högst av borgerligheten i ett Sverige som gestaltade sig helt annorlunda än dagens moderna och demokratiska samhälle, har jag fortfarande inte hört Johan Lundberg och hans kollegor framföra något övertygande argument för.
Inget av det här gör det mindre viktigt att uppmärksamma de försämrade villkoren för kulturbevakning och kulturproduktion i vårt land. Tvärtom är det något både vänstern, de liberala och de konservativa borde engagera sig i. För mer
Sex and the city-rapportering på kultursidorna är det ingen av oss som vill ha. Däremot innebär det inte nödvändigtvis att alla vi som oroar oss för kulturförflackning vill ha Johan Lundberg som vår representant.
Elise Karlsson
kulturen@expressen.se
Elise Karlsson är författare till bland annat romanen
Lonely Planet.
