I dag är Boris Jeltsin, 1991 års ryske hjälte, inte vatten värd. Alla tiders störste bankrånare, skriver Per Olov Enquist som samtidigt, i sin recension av Anna ArutunyansTsar Putin (Expressen, 15/8), utnämner efterföljaren i Kreml till "den gåtfulle tsaren".

Just den fördelningen av goda och dåliga egenskaper mellan Jeltsin och Putin framstår inte som rättvisande. Tsar Putin är, vill jag påstå, inte ett dugg gåtfull. Han är tom – en skicklig KGB-manipulatör och maktspelare som för ögonblicket verkar ha nått vägs ände och bara kan svara på civilsamhällets utmaning med hårdare nypor och hot.

Jeltsin må ha lagt grunden till oligarkväldet. Samtidigt ska man komma ihåg att Ryssland under hans 90-tal upplevde en dynamisk kulturdebatt utan all motsvarighet i dag. Det sammanhängde självklart med tiden. Efter Sovjetsammanbrottet fanns förhoppningar och förväntningar. Idag är de puts väck. Under alla omständigheter: yttrandefriheten var, med Jeltsin vid makten, total och ordet levde.

För 38 år sedan, om jag minns rätt, täckte Enquist ett kulturuppslag i Expressen med en väldig betraktelse om vårt besynnerliga förhållande till grannen i öst. Han liknade Ryssland vid sin barndoms Ryssholmen, ön där uppe i Västerbotten som ingav känslor av oförklarlig ångest och som man helst rodde förbi. Den gången efterlyste han ett distinkt och sakligt förhållningssätt till den sovjetiska verkligheten, slut på fördunklingarna.

Nu är det annorlunda, Enquist tycks rentav beredd att ta till sig några av Anna Arutunyans förvisso suggestiva spekulationer om en undergiven rysk folksjäl. Ryssland som en kvinna som genom historien jagar efter en karl som kan tukta henne. Man har hört det förut. Redan Dmitrij Merezjkovskij formulerade tanken för dryga hundra år sedan.

Med 1974 års Enquist vill jag säga: Kan vi inte lämna grumlet och mystifierandet? Kan vi inte sluta tjafsa om Vladimir Putins outgrundlighet? Nu har vi så mycket mer insyn än förr. Nu föreligger en mäktig medelklassopposition mot Kreml – som var ute på gatorna i december och förr eller senare kommer att manifestera sig igen.

Kan vi inte tala klarspråk om ett Ryssland i kvav som ändå på något sätt kommer att häva sig ur manipulatörens hårdnande grepp – vi vet ännu bara inte hur?

Magnus Ljunggren

kulturen@expressen.se