Pride dominerar Stockholm. Sexuella identiteter står i centrum i några dagar och evenemanget är lika obligatoriskt för stockholmsborna som Skansen. Alla anledningar att ha fest är bra anledningar är mitt svar till de surpuppor som muttrar om yta och glättighet när regnbågstågen passerar. Men om några dagar kommer samtalet åter att kretsa kring erkännandet av det avvikande och frågeställningen om vem som företräder vem och hur. Som invandrad kvinna får jag min beskärda del av ämnet i ett jämnt flöde.
Identitetsaspekten har i snart två decennier dominerat svensk integrationspolitik och det offentliga samtalet om mångkulturalism. Vem som framför budskapet har blivit viktigare än vad som framförs.
Ett tag såg det ut som om en grupp forskare med Masoud Kamali i spetsen, med en förkärlek för postkoloniala teorier och med stöd av den dåvarande integrationsministern, i ännu högre grad skulle befästa de två parallella system som genom trettio år av socialdemokratisk integrationspolitik beretts en grund.
Ett system för dem som definierades som etniskt svenska, med andra ord de som var födda av två svenska föräldrar och var blonda och blåögda, och ett annat för oss som definieras som invandrare. Oavsett om frågan gällde bostäder, arbete, utbildning eller vård. Man utgick från världsbilden att svenskar, medvetet eller inte, alltid diskriminerade invandrare och invandraren per definition är ett offer. På pappret i avhandlingarna och på kultursidorna lät allt bra men när det väl kom till verkligheten stupade metoderna och teorierna på en liten men ack så viktig detalj. Individen.
Vem orkar och vill vara invandrare på heltid? Vad händer med oss som lever i ett jag med rörliga identiteter som förflyttar sig, uppstår och försvinner beroende på tid och rum? De flesta av oss är mycket annat samtidigt. Invandrare är också patienter, entreprenörer, föräldrar, elever, lärare, grannar och miljöaktivister. Trots vissa konservativa familjers försök att bevara gamla seder och patriarkala strukturer och trots motstånd från främlingsfientliga krafter beblandar sig människor. Vi gifter oss över etniska gränser och föder "blandbarn". Etniciteter tunnas ut, försvinner och nya uppstår. Rasism och främlingsfientlighet är tyvärr en del av vår verklighet och ett problem som måste bemötas och motverkas, men de flesta svenskar är ändå demokrater som med tillit och nyfikenhet möter sina medmänniskor.
Hur skulle en myndighet upprättad efter etniska variabler kunna hantera denna mänskliga men samtidigt, bortom den postkoloniala röran, opassande verklighet? Svaret är naturligtvis att identitetspolitiken är en intellektuell kortslutning och i sin mest renodlade form direkt inhuman.
För att värna det "utsatta kollektivets" intressen, drar sig de postkoloniala teoretikerna inte för att vifta bort en ung kvinnas erfarenhet med argumentet att mänskliga rättigheter är västerländska påfund och därmed förkastliga. Medan exempelvis teknisk och medicinsk kunskap anammas som allmängiltiga viftas mänskliga rättigheter bort som koloniala produkter utan relevans för resten av världen. Med detta resonemang undermineras grunden för ett demokratiskt system där individuella fri- och rättigheter är fundamentet.
Frågan kvarstår: var ska de tystade och förminskade erfarenheterna erkännas och beredas plats? En årlig Pridefestival räcker inte. Ickedemokratiska krafter bemöts bäst med att stärka skyddet för individen. När tonvikten läggs på kollektivet, hur välmenande och uppriktiga syftena än är, blir det demokratiska skyddet svagare.
Vill man motverka rasism, homofobi, kvinnoförtryck och fattigdom är ett samhälle som respekterar individens suveränitet det enda alternativet.
I den liberala världen är jaget, individen, den minsta minoriteten som bör skyddas och värnas av staten. Medan vänstern och de konservativa kollektiviserar sexualiteten värnar liberalismen avvikelsen. Även bortom Pridefestivalens högljudda och inställsamma ljudbild.
DILSA DEMIRBAG-STEN
