Ill: Loka Karnap.
Ill: Loka Karnap.

In i dimman

Publicerad

I övriga europeiska länder pågår ett intensivt arbete med att digitalisera kulturarvet.

Per Wirtén avslutar artikelserien med att undra varför ingen värnar det gemensamma svenska minnet.

För lite mer än fyra år sedan meddelade Google att de tänkte digitalisera alla kända böcker i hela världen - 130 miljoner romaner, diktsamlingar, avhandlingar och annat - för att skapa ett digitalt megabibliotek. Tolv miljoner titlar var redan inscannade. Initiativet var oerhört, nära ren galenskap, och författare över hela världen tvingades ta ställning till det.

I en rad uppmärksammade artiklar identifierade bokhistorikern Robert Darnton, en 70-årig legend, projektets faror och begränsningar. Men han var också hänförd. Google hade visat att en urgammal utopi äntligen var möjlig: världsbiblioteket öppet för alla.

 

Men våren 2011 underkände en amerikansk domstol det upphovsrättsliga avtal som Google slutit med USA:s författarförbund. Darnton drog då slutsatsen att själva ambitionen måste räddas och riktade blicken mot Europa där olika regeringar inspirerats av Google.

Norge har beslutat att digitalisera hela sitt litterära arv till 2020, och göra det tillgängligt för den norska allmänheten. Nederländerna och Frankrike är också långt framme. EU har sjösatt Europeana som ett digitalt bibliotekstorg där hela det europeiska kulturarvet ska länkas in och öppnas för allmänheten. Ett lika storslaget projekt som Google books; långsammare men mer demokratiskt. Sverige verkar annorlunda. Här går det inte bara långsamt, det händer nästan inget alls. Hur blev det så?

På Kungliga biblioteket, KB, arbetar en liten krets med att digitalisera svensk dagspress. De kallar sitt projekt Digidaily och verkar fungera som en målmedveten gerillagrupp i motsträvig terräng.

Med pengar från EU, i samarbete med Riksarkivet och med lite extra sponsorpengar från mediakoncernen Schibsted har de, på eget initiativ, digitaliserat hela Aftonbladets och Svenska Dagbladets utgivning fram till 2010. Utländska experter är lyriska. Kvaliteten är i världsklass och kostnaderna rekordlåga.

 

Svenska kultur- och forskningspolitiker borde åka på europaturné med Digidaily, men ingen verkar särskilt engagerad. I stället för succé ligger projektet i limbo. De har tre miljoner tidningssidor klara. Men ingen kan läsa dem. Digidaily avslöjar digitaliseringspolitikens frånvaro.

De har inte haft pengar att ta fram ett så kallat gränssnitt, den programvara som gör att man enkelt kan läsa och göra snabba sökningar på sin datorskärm. Deras mål är att få fram ett till nästa sommar. Men för att helt säkert undvika bråk om upphovsrätten kommer bara tidningar före 1863 göras tillgängliga.

Det är en absurd juridisk riskminimering och på Digidailys blogg har det under vintern förts en intensiv diskussion. Jämfört med andra länder är beslutet extremt. I Frankrike har alla stora dagstidningar redan digitaliserats och finns enkelt tillgängliga fram till 1943. När Nationalbiblioteket i Nederländerna lade ut massor av gamla veckomagasin och tidskrifter, fram till 1939, kunde de som hade invändningar säga till - en enkel lösning som fungerade bra. Men i Sverige är juristernas makt starkare. Deras slutsatser verkar alltid slå ut allmänhetens intresse.

 

Mest uppseendeväckande är att Digidaily arbetar utan uppdrag, pengar och märkbart intresse från utbildningsdepartementet. Den avgörande skillnaden mellan Sverige och mer framtidsinriktade länder är frånvaron av en politisk vilja och övertygelse om digitaliseringens betydelse. Om ett år är projektets pengar slut. Ingen vet om det har någon framtid. Det är möjligt att de inscannade tidningarna aldrig kommer kunna läsas.

Att digitalisera alla svenska dagstidningar fram till gårdagens skulle kosta ungefär 350 miljoner och frigöra en enorm skatt för både forskare och allmänhet. Digidaily och KB försökte få loss en del av pengarna, utspridda över tio år, i regeringens forskningsproposition, men Jan Björklund nobbade.

 

I en annan del av Kungliga biblioteket ligger avdelningen för audiovisuella medier. Där finns tre miljoner timmar digitaliserat material. Allt är tillgängligt för forskare - men inget för allmänheten. Intresserade forskare måste dessutom ta tåget till Stockholm, boka rum på dyrt hotell och bege sig till Humlegården eftersom inget kan/får streamas hemifrån. Juristerna säger nej. Medborgarnas intresse får även där stryka på foten.

- Själva digitaliseringen är inte längre problemet. Det är tillgängliggörandet vi inte klarar, säger André Wachholz, enhetschef på avdelningen, när jag träffar honom.

Han har säkert rätt. De flesta jag pratar med drar ungefär samma slutsats. Men när jag läser utredningar, rapporter och artiklar får jag intrycket att både digitaliseringen och tillgängliggörandet gått i baklås, som om båda leden förhäxats av juridisk problemfixering och politisk snålhet. Vem vågar följa Robert Darntons uppmaning att förvandla den utopiska kraften i Google books - det medborgerligt öppna, den demokratiska erövringen - till förverkligad kulturpolitik?

En stor del av den svenska klassiska litteraturen ligger i den kulturella allmänningen, fri från upphovsrätt: Selma Lagerlöf, August Strindberg, Gustaf Fröding, Hjalmar Söderberg. KB skulle kunna vara i full fart att omvandla dem till e-böcker, tillgängliga för alla. Det gäller även den bildkonst och de fotografier som tillhör allmänningen - mer för varje år.

Varför HÄNDER inget? skriver jag till sist med versaler. Överallt i institutionerna finns ju människor som ställer samma fråga - André Wachholz och gruppen bakom Digidaily är bara några exempel. Är jag orättvis? Lite händer trots allt. Kulturdepartementet har till exempel tillsatt Digisam för att stötta och samordna digitaliseringen av kulturarvet. Digisam tillhör också de otåliga. När jag frågade chefen Rolf Källman om Sverige någonsin kommer få ett digitalt nationalbibliotek svarade han med patos:

- Vi måste få det. Vi har haft ett perfekt fungerande system för analoga samlingar av olika slag. Nu pågår ett paradigmskifte in i en digital värld, men fortfarande ser vi systemen med analoga ögon. Sverige har inte avsatt några medel för digitalisering. Det har man gjort i andra europeiska länder. Här förväntas allt göras inom befintliga budgetramar. Om det här nu är offentligt, viktigt och samhällsnyttigt material - vad får det då lov att kosta för att göras tillgängligt?

 

I USA tog Robert Darnton, inspirerad av först Google och sedan EU,ett  eget initiativ till The national digital public library. Idén om ett världsbibliotek var för bra för att begravas. Fast förankrad i de stora amerikanska universiteten och biblioteken öppnade det sin webbsida den 18 april. Ännu i liten skala, men med utopiska ambitioner och en plattform som kan kopplas samman med Europeana till ett framtida megabibliotek. Om Darnton kan bör väl den svenska staten också kunna?

I Sverige hoppas de otåliga nu på den nya lagrådsremissen "Förbättrade möjligheter till licensiering av upphovsrätt" om ändringar i upphovsrättslagen. De innebär att så kallade utökade avtalslicenser blir tillåtna, kanske redan i höst.

En lösning helt i den svenska modellens anda. Parterna sätter sig vid ett bord, förhandlar och hittar en lösning som gäller alla - även de som inte är med i någon intresseorganisation. Licenserna kan, mycket förenklat, fungera ungefär som dagens biblioteksersättning: medborgarna kan låna och författarna får in ersättningar till en stor stipendiefond.

Alla tror att avtalslicenserna kan bli det stora genombrottet. Kanske kan Digidaily då börja släppa dagstidningarna fria ända in i modern tid.

 

Men när parterna enats om avtal, för till exempel svensk filmhistoria eller folkmusik, och olika rättighetsfrågor därmed blivit lösta kommer nästa problem: Någon måste betala. Då är frågan tillbaka hos regeringen och i första hand kulturdepartementet. Kommer de skjuta till pengar, leta svårfunna privata-offentliga partnerskap eller blir de nya digitala biblioteken helt enkelt avgiftsbelagda, i motsats till de gamla folkbiblioteken som gjordes till en öppen allmänning för alla?

 

Länge har upphovsmännen och kulturindustrin pekats ut som de stora hindren för digitaliseringen. Ingen jag talar med bekräftar den uppfattningen - säkert har det varit så, men inte längre. Det verkar snarare vara juristkåren, oavsett var den finns, som bromsar och sällan ifrågasätts.

Men spåren leder också till den motsträviga regeringen. De undviker tydliga uppdrag. De vill inte betala. De verkar hoppas att någon annan tar ansvar. De behöver googlifieras mot den egna håglösheten, tänker jag.

I grunden handlar digitaliseringsfrågan om hur man ser på statens uppgift. Ska den aktivt bidra till ett digitalt nationalbibliotek där medborgarna har tillgång till dagstidningar, böcker, bilder, filmer och musik - ja, hela det svenska kulturarvet och det gemensamma minnet? I några europeiska länder har man börjat besvara frågan med ett ja. I Sverige är den ännu obesvarad.

 

FOTNOT. Den uppmärksamme läsaren Cai Alfredson har i mejl påpekat att Per Wirtén missat en sak. Alfredson skriver:

 

Kommentar: Det står så här: "En stor del av den svenska klassiska litteraturen ligger i den kulturella allmänningen, fri från upphovsrätt: Selma Lagerlöf, August Strindberg, Gustaf Fröding, Hjalmar Söderberg. KB skulle kunna vara i full fart att omvandla dem till e-böcker, tillgängliga för alla."

Skulle vara sant om det stod: KB är genom sitt samarbete med Litteraturbanken i full färd med att omvandla dem till eböcker, tillgängliga för alla. Kolla Litteraturbankens sajt, där finns till exempel i stort sett samtliga verk av Hjalmar Söderberg och Karin Boye som eböcker, och väldigt många verk av Strindberg, Fröding m.fl. Fler tillkommer hela tiden. Litteraturbanken är en ideell förening där KB är medlem, så det finns ingen anledning att KB skulle göra samma arbete en gång till i sin egenskap av bibliotek.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag