Imre Kertész författarskap blir bara bättre och bättre. Inte för att de nya böckerna nödvändigtvis är bättre än de gamla, men för att de ytterligare berikar ett författarskap som vinner på att bedömas som en helhet. Varje ny bok av Kertész man läser gör att de tidigare framstår som mer komplexa än man först trodde.
Kertész överlevde som bekant Auschwitz. Detta har blivit hans centrala ämne – det vill säga Överlevandet, snarare än Auschwitz. Överlevandet är ju det som fortsätter, och Kertész fortsätter brottas med det, i olika former och tonfall, och genom olika stadier i den politiska och den personliga historien. Hans liv och dikt är oupplösligt förenade, men genom band som blir alltmer vanskliga att reda ut ju fler knutar författaren knyter.
Med ”självbiografin” Dossier K kan svenska läsare nu ta del av ytterligare ett skikt i detta fortgående arbete. Förhållandet mellan liv och dikt är i den nya boken ett undflyende ledmotiv. Med pregnanta formuleringar berättar Kertész om sin barndom i Budapest, omständigheterna kring transporten till Auschwitz, och så vidare. Utgångspunkten för dessa beskrivningar är ofta romancitat.
Dossier K är skriven i intervjuform, och inspirerad av en verklig intervju, vilken Kertész dock föredrar att litterärt återuppfinna. Så blir boken själv ett exempel på vad Kertész i den insisterar på: att alla hans romaner skall betraktas som litterära konstruktioner, trots att nästan varje enskildhet han kommenterar visar sig återge egna upplevelser.
Det är alltså Kertész själv som i Dossier K både ställer de rätta/sakkunniga/oartiga frågorna, och som sedan allt som oftast försöker undvika att svara på dem. Den sokratiska dialogen är förebilden. Man kan också komma att tänka på Witold Gombrowicz likaledes mer eller mindre fiktiva intervjubok Testamente. Om den polske exilaristokratens uppifrånperspektiv kan tyckas motsatt den ungerske före detta lägerfångens nedifrånblick, möts de likväl i sin vägran att kompromissa med litteraturens krav eller att anpassa sin egen erfarenhet till någon officiell sanning.
Viktigare än den yttre dialogformen är likväl att även den inre formen är dialogisk. Hos Kertész, likaväl som hos andra, hotar ibland både Auschwitz och Litteraturen att bli metafysiska storheter. Men han stannar inte där, utan fortsätter att fråga och ifrågasätta de alltför bekväma formuleringarna – även de egna – utan att komma fram till definitiva svar, eller ens alltid konsekventa svar. Han återvänder flera gånger till Adornos kliché om ”ingen poesi efter Auschwitz” och andra liknande generaliserande orakelspråk, för att med varierande grad av ironi eller ilska förvränga eller förkasta dem.
Så även i den nu samtidigt på svenska publicerade essä- och talsamlingen Det landsförvisade språket, som trots sina mer utförliga resonemang kring exempelvis förhållandet mellan nazismens och kommunismens brott framstår som mindre oundgänglig än Dossier K. De flesta av talens poänger upprepas i den senare boken i en koncisare och, trots den bedrägligt enkla samtalstonen, mer konstnärligt genomförd och kongenial form. Beställningstexterna i Det landsförvisade språket upprepar i stället ofta ordagrant varandra. Det märks att de är skrivna av plikt, och inte, som Dossier K, med uppenbar och ofta smittande glädje.
Just glädjen i författandet är också något som Kertész betonar: ”Konsten betraktar alltid livet som en fest, vare sig det tilltalar oss eller inte.” Den klichémässiga offerrollen undanber han sig. I den dubbla rollen som den som frågar och den som svarar framstår han ömsom som cyniker och ömsom romantiker, utan att någotdera utgör hela eller ens halva sanningen.
”Ser du ingen motsägelse här”, är skeptikern Kertész sista fråga, och Kertész svarar: ”Visst gör jag det. Överallt ser jag motsägelser. Men jag tycker om motsägelser.”
