Versailles
Versailles

Imperiets svanesång

Publicerad
Uppdaterad

Jag har sett

Marie Antoinette. Höstkvällen är ovanligt mild. Men från Bagdad hörs mullret från bilbomber och ropen från Sadr Citys trånga kvarter. Ljuden rullar in över Medborgarplatsen. Min yngsta dotter undrar vad som hände med Marie och Louis efter att filmen tog slut. Katrine Kielos förklarar Marie Antoinette som en berättelse om att vara flicka, tonåring, ung men inte for ever (Expressen 22/11). Och visst har Kielos lika rätt som Emil Arvidson (24/11) har när han kompletterar med att den också fångar in den normbrytande asexuelle pojkprinsen. Men jag undrar: är det inte att underskatta Coppola? Jag tror inte hon bara jobbat med karaktärernas inre resa i överflödet, men använt det som instrument för att fånga in oss i en mycket vidare, dramaturgiskt ganska utsliten, berättelse. Kielos och Arvidssons trånga individuella förklaring känns som en skyddsmekanism för det obehagliga. Och vad gör de med filmens sista bild? Det snabbt inklippta fotografiet från det plundrade, övergivna slottet. Bilden vi sett så många gånger de senaste decennierna: Östberlin, Bukarest, Bagdad. Tyranniets efterklang i det tomma rummet. Jag ser den som ögonblicket när en sluten, ganska långtråkig, film plötsligt öppnar sig med en sådan stark känsla av melankoli - inför befrielsens ögonblick - att jag för ett ögonblick tappar andan.

Marie Antoinette

är en svanesång för alla imperier i alla tider men är inte ett dugg tidlös, utan hämtar slutbildens effekt i ett exakt nu. Känslan av melankoli byggs upp genom ödsliga bildsekvenser i slottets trädgårdar och stora trappor, förstärks av daglig leda, en påtagligt antierotisk konsumism och New Orders dystra musik. Kungen satsar landets pengar på en revolution på andra sidan Atlanten. Sammanbrottet smyger sig närmare. Ja, det går inte att se Coppolas film utan att tänka på den amerikanska kopplingen - påträngande i bild med fanor och revolutionsgeneraler - och de beslut som fattas nu i Washington om ett annat krig lika långt borta. Coppolas stora seger är att hon får oss att förstå utan att avslöja. Inget imperium kan längre hålla samman. Inga slottsmurar är starka nog. Varken Versailles eller Manhattans. Om hon gjort som Åsa Linderborg vill i Aftonbladet (21/11) och skildrat revolutionen, det min dotter undrade om, hade hela överlämnandet till oss i salongen gått förlorat. Nu blir effekten mer omskakande: vi är inne i slottet, vi sitter vid middagen när ropen från folkmassan tränger in och vi suggereras att dela melankolin över palatsets snara förfall. Marie Antoinette är ingen feel good movie för radikaler i imperiets metropoler. Den är större, tusen gånger mer oroande. Filmens sista bild känns som ett snapshot från våra egna rum. Inte lätt att hantera.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag