Under de ganska många år jag skrivit på Expressens kultursidor har jag aldrig varit med om att kollegorna på tidningens övriga avdelningar ifrågasatt vikten och värdet av att en lösnummersåld tidning satsar pengar och papper på kvalificerad kulturkritik.
Det betyder inte att Expressens chefer och nyhetsreportrar föreställer sig Richard Wagner och Katarina Frostenson som tungt upplagedrivande.
Det betyder bara att just i den press där det kommersiella konkurrenstrycket är som störst är också insikten om att tidningar inte är kexfabriker som starkast. Att måna om marknadsandelar och lönsamhet är visserligen nödvändigt även för tidningsföretag. Men pressen måste legitimera sin existens också med hjälp av andra värden än de kvantifierbara.
Det gäller alla tidningar, men legitimitetskravet får en alldeles särskilt konkretion i kvällspressen därför att de kommersiella sidorna av journalistiken där är så tydliga och lätta att kritisera. Man skulle kunna säga att om löpsedlarna är en förutsättning för lyrikrecensionerna (utan upplaga inga pengar till kulturjournalistik) så är lyrikrecensionerna samtidigt en förutsättning för löpsedlarna.
Just på kvällstidningarna är det därför också självklart att bejaka det som är eller i alla fall borde vara, alla kultursidors särart: illojaliteten.
Skillnaden mellan kulturjournalistik och andra journalistiska genrer ligger inte i första hand i ämnen utan i förhållningssätt. En kultursida kan skriva om strängt taget vad som helst, men inte hur som helst. Dess livsform är kritiken – den subjektiva reflektionen. Det betyder bland mycket annat att en kultursida som gör sig helt och fullt lojal med den egna tidningen, dess språk, verklighetsbilder, föreställningar om läsarna och deras önskemål etcetera etcetera sviker sitt uppdrag – och på så sätt också den egna tidningen.
Denna behöver kultursidan inte bara för sitt anseendes (legitimitetens) skull utan också som en instans för kritisk självreflektion. Den moderna mediebranschen kan ibland påminna om Pinocchio, den har påfallande lätt för att låta sig frestas av cirkusen och nöjesfältet. En av kulturjournalistikens uppgifter är att spela rollen av Benjamin Syrsa.
Kommer de svenska kultursidorna att behålla sina med rätta privilegierade positioner? Jag känner ingen oro för Expressens del. Men under de senaste månaderna har frågor och rykten cirkulerat kring ett par andra betydelsefulla svenska kulturredaktioner. Vad vill respektive tidningsledning med kultursidona i Aftonbladet respektive Svenska Dagbladet? Modernisera? Popularisera? Bredda? Föryngra?
Pratet har gått i branschen. Finns det skäl för farhågor? Aftonbladets kultursida har fått ett nytt utseende, Svenskan har ännu inte fått någon ny kulturchef. I övrigt vet man som utomstående strängt taget ingenting.
Men den emfas varmed Aftonbladets biträdande kulturchef Åsa Linderborg förra söndagen (26/10) slog fast att frågan för kulturjournalistiken inte är ”vad man kan skriva om, utan hur man gör det” (som framgått också min uppfattning) tyder ändå på att det inte överallt råder konsensus om vad som kännetecknar en bra kultursida.
Det är i sig inget att bekymra sig över. Bra kultursidor förutsätter tvärtom bråk och oenighet.
Värre är oron för att det kan finnas redaktörer som tror att problemet med kultursidor är att de är för olika andra sidor i tidningen.
Ledningen för Kvällsposten inbillade sig just det i början av 70-talet. Resultatet blev den så kallade ”kulturrevolutionen” – hierarkierna revs, tilltalet demokratiserades, interaktiviteten prioriterades, kultursidan spreds ut i resten av tidningen, det tog många år att reparera skadorna.
FOTNOT: Gunilla Kindstrand, Ulrika Kärnborg och Kvällspostens före detta kulturredaktör Henrik Sjögren diskuterar ”kulturjournalistikens villkor förr och nu” på Riksarkivet i Stockholm måndag den 3/11 klockan 18. Detta med utgångspunkt i Henrik Sjögrens bok om Kvällspostens kulturrevolution.
