Dan Hallemar förklarar läget om Ipad i skolan.
En japansk arkitekt som jag mötte sa att hans surfplatta var ett exempel på ”nostalgisk framtid”. Jag såg frågande ut och han förklarade att surfplattan var framtiden i det den möjliggjorde, men nostalgisk i sin begriplighet. Den är som en hammare, sa han, det är ingen som behöver tänka länge innan man förstår hur den ska användas. Han sa det och pekade på sin femåriga dotter.
Redskap, begripliga som hammare, som i sitt innehåll kan berätta om världen. Låter som bra läromedelsmaterial.
Om man inte är skolminister Jan Björklund . ”Om man tänker ersätta böckerna fullt ut med digitala hjälpmedel, då är man fel ute”, sa skolminister Jan Björklund i går till Dagens Nyheter apropå skolorna i Sundbyberg använder läsplattor i undervisningen. Skolministern var ”sorgsen”, han såg en framtid där ingen läser på papper eller skriver med penna.
Men tänk om tekniken som den börjar se ut nu ligger närmare pennan eller hammaren än den gjorde för tio år sedan. Tänk om det är själva det begripliga i den, inte det distanserande digitala, som gör den alltmer användbar i skolan.
Fyra procent av lärarna använder läsplatta i undervisningen, enligt en undersökning om digitala vanor som Kairos Future presenterade i november. Där konstaterar man också att en av fem elever har tillgång till egen dator i skolan.
Problemet är således inte att skolor använder läsplattor eller datorer, utan att de inte gör det. Och problemet är inte att vissa skolor kastar sig ut i projekt som vill vidga tankarna kring hur och vad digitala medier, eller hjälpmedel, kan användas till i skolan, utan att alltför få undersöker just det.
Björklunds upprörda utspel kom dagen efter att Stockholms stad meddelade att alla makarna Myrdals skrifter kommer att finnas tillgängliga som e-böcker. Tidigare i vinter fördes diskussionen om hur tillgänglig Zlatan-boken blev när den gick att låna digitalt på biblioteken. Plötsligt kunde alla läsa den.
Den där hammaren har en slagkraft som skolministern måste låta lärarna och eleverna få prova utan att bli slagna på fingrarna med pekpinnen.