Vladimir Lenin ledde den ryska revolutionen 1917. Foto: OKÄND / OKÄNDVladimir Lenin ledde den ryska revolutionen 1917. Foto: OKÄND / OKÄND
Vladimir Lenin ledde den ryska revolutionen 1917. Foto: OKÄND / OKÄND
Dmitri Plax är dramatiker och radioproducent med bakgrund i Belarus. Foto: MIKAEL SJÖBERGDmitri Plax är dramatiker och radioproducent med bakgrund i Belarus. Foto: MIKAEL SJÖBERG
Dmitri Plax är dramatiker och radioproducent med bakgrund i Belarus. Foto: MIKAEL SJÖBERG

Vi var Sovjets försökskaniner

Publicerad

I år är det 100 år sedan oktoberkuppen i Ryssland lade grunden till det som blev Sovjetunionen. 

Dmitri Plax funderar över vilken människosort diktaturen skapade.

En anekdot från den sovjetiska eran förkunnar att Marx var vetenskapsman, medan Lenin inte var det. Varför? Jo, för att vetenskapsmän, när de övergår från teori till praktik, först brukar utföra experiment på kaniner.

Svetlana Aleksijevitj

Rolig eller inte beskriver den anekdoten ganska väl både sakernas tillstånd och den allmänna känsla som rådde i Sovjet. Experimenterandet var ett statligt modus operandi. I sin senaste bok, ”Tiden second hand”, skriver Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj att det enda lyckade experimentet i det marxist-leninistiska laboratoriet var framställandet av en alldeles särskild människotyp: homo sovieticus. Jag jämför mig inte med Nobelpristagaren som har tillbringat flera decennier med att undersöka ”den röda människan”, men jag har också både tänkt och skrivit en del i ämnet, ty en sak har jag och Aleksijevitj gemensamt: det förflutna.

Detta vårt gemensamma sovjetiska förflutna. Jag upplever det som en sorts Kainsmärke, något som mer än ett kvartssekel efter Sovjetunionens försvinnande låter mig se och urskilja en homo sovieticus i vilken folksamling eller sammanhang som helst. Det är inte utseendet, inte kläder, det är blickar, kroppsspråk, sätt att prata: Vi är aldrig uppriktiga och vi tror inte på uppriktighet som sådan. Bakom varje händelse ser vi en dold agenda, ett ont uppsåt. Varje mänsklig gest tycks oss vara ett steg mot någons egenvinning. Ordet ”altruism” finns inte i vår vokabulär, annat än i beskrivning av någon pappskalle som inte vet vad livet går ut på.

Jag – en sovjetmänniska

Men vi vet, vi vet allting bättre än alla andra, vi är mycket kategoriska och gränslöst pretentiösa. Vi älskar att predika och avslöja. Vi älskar att bunta ihop allt och alla, grovt generalisera. Ja, precis som jag gör just nu. Jag är också en homo sovieticus, självklart.

Ideologi kan med hjälp av propaganda utföra underverk. Den kan upphäva verkligheten, åtminstone temporärt. Jag minns att jag som barn vaknade i ett lyckorus, jag öppnade ögonen med en tanke som fyllde hela mitt väsen: ”Jag lever i världens bästa land!”

Jag visste att en granne, en bastant kvinna, systematiskt misshandlade sin tunna och kortväxta man. Jag visste att en annan granne, 18 år gammal, dödat en klasskamrat med otaliga knivhugg. Jag visste att det inte fanns någon mat i affärerna, att det var skitigt i trappuppgångarna, att det inte gick att köpa några skor så att jag var tvungen att gå i min storasysters gamla (”de är inte alls så flickaktiga, de ser nästan ut som ett par pojkskor”). Allt detta var ovidkommande, för jag levde i världens bästa land. Den storvuxna tanten var min mammas väninna. Och den 18-årige mördaren – kompis med min äldre bror. Och jag var trots allt inte hungrig. Och skorna köptes så småningom, lagom till skolstarten. Allt var normalt, bra. Och inget kapitalistiskt förtryck fanns i vårt land, ingen förljugen press, rasism, arbetslöshet eller klassklyftor. Rena paradiset, bara att leva lyckligt i alla sina dagar.

Ideologin i Sovjet

Ideologin upphäver verkligheten genom att berätta om den. Ge en egen beskrivning. Den beskrivningen kan ha – eller inte ha – förankring i det verkliga, det spelar ingen roll. Huvudsaken är att berättelsen är total. Alltförklarande. Det som inte ryms i den ideologiskt korrekta bilden ska suddas bort. Ungefär som kamrat Stalins kumpaner som en efter en suddades bort från fotografier med Ledaren – allteftersom de slukades av terrormaskineriet.

Homo sovieticus är ett resultat av det ideologiska uppfostrandets stålbad. En person som är van att inte lita på sina känslor, sinnen eller analytiska förmågor. En person som är tvungen att leva i två världar samtidigt – en fysisk verklighet och en ideologiskt korrekt beskrivning av den. De världarna har egna dramaturgier men förenas oftast i bara en sak – den skoningslösa grymhet som den allmänna acceptansen av våld innebär.

Det fysiska våldet föregås av moralisk korruption och självcensur. Språket förlorar sin betydelse som tvåvägskommunikationsmedel. Diskussioner kan föras enbart i en bestämd riktning: slagord- bekräftande kommentarer; slagord – jubel – slagord. Och ord är viktiga, för ord är farliga, de kan nämligen tolkas och utnyttjas på olika sätt, även de icke korrekta sätten. Därför ska ord helst bara ha en - ny - betydelse och den betydelsen måste motsvara mallen för vad som är rätt och fel.

 

LÄS MER: Svetlana Aleksijevitj avslöjar det som många vill glömma 

Propaganda i Sovjet

Systemet strävar efter ett totalt omfamnande av alla aspekter av människolivet: en ny människa ska leva på ett nytt sätt. Allt det traditionellt mänskliga antingen trängs bort eller får en ny innebörd genom det ordvrängeri som det ideologiserade språket bygger på. De individuella tolkningarna minimeras, idiolekten är samma för alla, formulerad av statsideologerna och förmedlad genom propagandan.

I den värdegrunden är angiveri ett sätt att uppvisa omsorg, trolöshet mot de närmsta är ett bevis på trofasthet gentemot partiets höga mål. Och partiet kräver allas deltagande, inga avvikelser tolereras. Härav de fruktansvärda, blodtörstiga offentliga stödjebrev som skrevs av geniala författare som Isak Babel eller Andrej Platonov under de så kallade Moskvarättegångarna. De försökte rädda sig, det är förståeligt. De var vuxna, mindes andra tider och var inte födda Homo soveticus. De förstod nog vad som hände. Men det fanns redan en hel generation ungdomar som var födda efter 1917. 

Som niondeklassaren Oleg Tjernjevskij, vars dagbok finns med i människorättsorganisationen Memorials arkiv i Moskva. Han, vars högt aktade och älskade pappa arresterades en natt hösten 1937 för att sedan arkebuseras. Han, som direkt efter arresteringen frågar sig om pappan är skyldig. Han, som en dag senare måste berätta vad han tycker om sin far inför alla på ett möte med det kommunistiska ungdomsförbundet, där medlemskapet är obligatoriskt. Och som redan då kommer fram till att hans far av allt att döma är skyldig. Och när hans mor arresteras i början av 1938 skriver i sin dagbok att ”den här gången känns allting mycket lättare”. Han var förstås inte ensam om de upplevelserna, en oräknelig mängd barn och unga delade hans erfarenhet: En uppväxt i total förljugenhet, absolut angiveri och obegränsat våld. Vad gör en sådan uppväxt med människor?

 

LÄS MER: Platonov – ett ryskt geni 

Efter Stalin

Själv har jag vuxit upp under den ”vegetariska” tiden i Sovjet (så benämns tiden efter Stalins död). Samhället som överlevt massterror och krig var utfattigt och genomkorrumperat. Den kollektivistiska propagandan lyckades forma individualistiska monster: människor som var vana att lita enbart på sig själva och göra allt för egen överlevnad. Under vegetariska tider arresterade man inte längre folk om nätterna, arkebuserade inte hundratals personer per dag, men dubbeltänkandet fanns i oss. Orwell hade helt rätt: ”krig är fred och frihet är slaveri”. Det gällde bara att korrekt gissa vad som var vad under de för stunden rådande omständigheterna.

Sedan kunde man känna sig lycklig i världens bästa land.

 

LÄS MER: Orwell är kusligt aktuell 

 

Dmitri Plax är dramatiker och radioproducent med bakgrund i Belarus.

Relaterade ämnen
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag