Göran Rosenberg går på Rönnbärsallén i Södertälje där han växte upp. Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT / TT NYHETSBYRÅNGöran Rosenberg går på Rönnbärsallén i Södertälje där han växte upp. Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT / TT NYHETSBYRÅN
Göran Rosenberg går på Rönnbärsallén i Södertälje där han växte upp.  Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT / TT NYHETSBYRÅN
Hannah Arendt, tysk filosof. Foto: UPI / UPI PRESSENS BILDHannah Arendt, tysk filosof. Foto: UPI / UPI PRESSENS BILD
Hannah Arendt, tysk filosof. Foto: UPI / UPI PRESSENS BILD

En irrande hemlöshet sätter sig i kroppen

Publicerad

Vi lever i en tid när miljoner människor har lämnat sina hem och inte självklart kan hitta en ny plats att rota sig på.

Göran Rosenberg skriver om vårt grundläggande behov av att få höra hemma någonstans.

Det första kapitlet i min barndomsmemoar om min far heter Platsen med stort P. Från början hade jag tänkt göra Platsen till bokens huvudperson och under hela sin långa tillblivelse gick den under arbetsnamnet Södertäljeboken, eftersom Södertälje var Platsen och Platsen var det enda jag med säkerhet trodde mig kunna få veta något om. 

Inte bara därför att Platsen var väldokumenterad (platser är i regel det). Här visste jag att det fanns arkiv att gräva i, tidningsklipp att gå genom, böcker och kartor att leta fram. Själva Platsen fanns ju också kvar; husen, gatorna, stenarna och människorna som nu levde där och säkert visste att berätta en del. 

Men mest fick det bli Platsen därför att av Platsen hade jag minnen. 

Bara barndomsminnen visserligen, men starka minnen, kroppsliga minnen. Eller snarare, kroppsliga förnimmelser av minnen – eller minnen av kroppsliga förnimmelser. 

Språklösa förnimmelser av dofter, röster, färger, kyla, värme, ljud, tonfall, ansiktsuttryck, beröringar. 

Och med förnimmelserna händelser, eller snarare skärvor av händelser, som likt övervintrande frön hade kapslat in sig i kroppen, redo att vid mötet med språket och doften av en proustsk madeleinekaka eller två spricka upp och utveckla sig till de mest detaljrika (och kanske fantasirika) minnesblomster. 

 

LÄS MER: Nils Schwartz recenserar "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" 

 

Platsens betydelse för minnet

De berättelser som vi senare fogar samman av såna skärvor är ju ofrånkomligen resultatet av ett språkligt minnes mer eller mindre välgrundade efterhandskonstruktioner. 

Det jag egentligen ville skriva om var förstås inte Platsen utan min far, men eftersom jag var starkt medveten om att skärvorna av ett förrädiskt barndomsminne inte skulle räcka till för att få fram det jag ville skriva, och eftersom jag till en början inte hade så mycket annat att gå på, så föreställde jag mig att vägen måste gå genom Platsen, i hopp om att det ena inkapslade minnesfröet efter det andra skulle slå ut i full blom och sakta fylla de gapande hålen i bilden av min far.

Det faktum att jag så småningom fick annat att bygga bilden av min far med (hur mycket tur måste inte en författare ha!) och Södertäljeboken till sist blev vad den blev, har inte fått mig att sluta fundera över platsens betydelse för minnet, och därmed platsens betydelse för oss människor överhuvudtaget. 

Det finns de som menar att i en globaliserad värld där människor friktionsfritt kan röra sig från plats till plats så kommer platsen att förlora sin betydelse, men det tror inte jag. 

Jag tror att platsen för våra tidigaste förnimmelser av världen, platsen där vi ser allt för första gången och sätter våra första ord på det vi ser, som är den plats där vi för första gången gör oss hemma i världen, är en plats som sätter sig i kroppen på oss och följer oss genom livet, vare sig vi är medvetna om det eller inte. 

 

LÄS MER - Göran Rosenberg: Hundra dagar med en bananrepublikan 

 

Hemlöshetens osaliga ande

Jag inser att det finns människor som lättare än andra tycks kunna göra sig ett hem varsomhelst, eller som har lyckats skapa sig ett hem som de kan ta med sig överallt, men ingen kommer undan de grundläggande villkoren för vår tillblivelse som människor, att födas på en specifik plats, i kretsen av specifika människor, och att just på den platsen och i just den kretsen försöka göra världen till vår. 

Till en del tror jag att min starka känsla för platsens betydelse, och ytterst betydelsen av det vi kallar hem, kan förklaras av min specifika bakgrund och biografi. 

Den plats där jag satte mina första ord på världen och sakta gjorde till min plats och min värld (vilket för mig är vad som menas med göra sig ett hem, en plats att höra hemma på utan att ens behöva tänka på saken) var samtidigt en plats som aldrig kunde bli ett hem för min far, och som därför också var en plats där hemlöshetens osaliga ande irrade omkring bland rönnbärsträden och mellan huskropparna och då och då satte sig i kroppen på mig, bland de andra förnimmelserna. 

Hos honom fanns inte ens minnet av den plats där han precis som jag en gång måste ha gjort världen till sin. I varje fall inget minne som var redo att öppna sig inför doften av en madeleinekaka eller två. Och ännu mindre inför mig.

Vad jag tror att jag därmed fått med mig genom livet, i kroppen, är förnimmelsen av det slags radikala hemlöshet som är följden av att inte ha en sån plats, varken i minnet eller någon annanstans, en plats där man kan binda sig samman med världen, bli hemmahörande i den, och – någotsånär åtminstone – göra den till sin. 

 

LÄS MER - Göran Rosenberg: 72 år efter Auschwitz - vakta skamgränsen 

 

Österrikisk-judiske författaren Jean Améry

När vi självklart har en sån plats, och det har de flesta människor, ser vi inte så lätt betydelsen av den, och behöver heller inte tänka på vad den betyder. 

Det är när vi förlorar den och inte kan återskapa den, och minnet av den gömmer sig i kapslar som inte vill öppna sig, som vi upptäcker hur svårt det är att leva utan den.

En person som upptäckte det var den österrikisk-judiske författaren Jean Améry som en gång hette Hans Mayer men som av nazismen hade berövats platsen där han hörde hemma, ja också berövats det tyska språk som var hans och därför efter kriget bytte sitt tyska namn mot ett annat. Jean Améry hade överlevt Auschwitz precis som min far och när jag läste honom första gången, väcktes starka förnimmelser av min fars hemlöshet till liv. Den hemlöshet som Jean Améry försöker sätta ord på i sin bok "Jenseits von Schuld und Sühne", bortom skuld och gottgörelse, var så uppenbart också min fars. 

Miljoner människor kan förlora sin hemmahörighet i samhället utan att röra sig ur fläcken 

Till Amérys hemlöshet bidrog att det enda språk på vilket han kunde uttrycka den var det tyska språk som hade gjort honom hemlös och som bland mycket annat hade förgiftat hans barndoms ord för hem, Heimat, med den nazistiska förföljelsens Blut und Boden.

”Hemmet [die Heimat, är det ord som han ändå tvingas använda] är barndomens och ungdomens landskap”, skriver Améry. ”Den som förlorar det förblir själv en förlorare, också när han lärt sig att inte som en berusad snubbla sig fram i främmande land, utan i stället att med ett visst mått av oförskräckthet sätta foten i marken.”

”Hur mycket Heimat behöver en människa?” frågar Améry.

”Ju mer desto mindre hon kan ta med sig av det”, svarar han.

Vi lever i en tid när miljoner människor har berövats sina hem och inte självklart kan ta med sig något av det och inte självklart kan hitta en ny plats att höra hemma på. 

Ja, där miljoner människor kan förlora sin hemmahörighet i samhället utan att röra sig ur fläcken (det vi kallar utanförskap).

 

LITTERÄR SKYLT

Göran Rosenbergs mångfalt prisbelönta barndomsmemoar om sin far, "Ett kort uppehåll från vägen från Auschwitz", utspelar sig i Södertälje. Nu har Södertälje kommun efter ett medborgarförslag beslutat att sätta upp litterära skyltar i staden. En av de fem första skyltarna kommer att ha ett citat från Rosenbergs bok.

 

 

Stötas ut från mänskliga gemenskapen

Hannah Arendt visste inpå bara kroppen, precis som Jean Améry, vad det betydde att berövas sin hemmahörighet på den plats och i det samhälle där de båda hade gjort sig hemmastadda i världen. Gång efter annan skulle hon senare i livet återkomma till den form av hemlöshet som var den stora erfarenheten i hennes europeiska generation, statslösheten, statelessness, och som var den hemlöshet som drabbade miljoner människor i spåren av 1900-talets europeiska krig.   

Hannah Arendt.Foto: UPI / UPI PRESSENS BILD

Att inte kunna höra hemma någonstans var för Arendt liktydigt med att stötas ut från den mänskliga gemenskapen överhuvudtaget, the expulsion from humanity altogether.

Vi lever i en tid då förnimmelser av en irrande hemlöshet sätter sig i kroppen på många människor, i många samhällen. Och behovet av en plats och en krets där vi kan binda oss samman med världen blir tydligare igen.

Det är ett mycket starkt behov som vi människor har, att binda oss samman med världen och göra oss hemma i den, och som beroende på hur vi hanterar det kan göra oss både mer mänskliga – och mer omänskliga.

 

Göran Rosenberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Relaterade ämnen
Göran Rosenberg
Göran Rosenberg
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag