Morgonen efter att jag har avslutat Ian McEwans nya roman Sweet tooth läser jag i DN om Säpos stora fjolårsfest som kostat skattebetalarna mer än fem miljoner och till vilken engagerats personer som Sissela Kyle, Jenny Strömstedt och Henrik Hjelt för gager i 100 000-kronorsklassen.

Det känns som om jag ännu var kvar i McEwans roman, i vilken MI5, den brittiska underrättelsetjänstens inhemska gren, spelar en central roll.

Efter att CIA:s hemliga finansiering av diverse internationella kulturprojekt med antisovjetisk udd avslöjats på 1960-talet, drar MI5 i början av 70-talet upp planerna på att i all diskretion understödja ett antal brittiska författare, journalister och konstnärer – gärna till vänster men med tydlig antisovjetisk profil – med fleråriga arbetsstipendier. Finansiären hålls hemlig även för stipendiaterna som tror att pengarna kommer från en stiftelse med opolitisk agenda. Projektet går under det interna namnet Sweet tooth.

Romanen utspelar sig 1972-74, och huruvida McEwan utgår från historiska fakta är mer än vad jag känner till. Trovärdigheten är hursomhelst betryggande. Det är under den här tidsperioden som det palestinska terrordådet under Münchenolympiaden, Yom Kippurkriget i Mellanöstern med ty åtföljande energikris samt Water-gateskandalen inträffar. Det kalla kriget går på högvarv, apokalypsen tycks nära, och inga fronter är för obetydliga för att lämnas utanför striden mellan öst och väst, inte ens den "mjuka" kultursfären.

MI5 har bestämt sig för att stipendiera en viss Tom Haley, en ung akademiker som har publicerat några noveller och artiklar i tidskrifter med tydlig sovjetkritisk udd. Den som anlitas för att approchera honom är Serena Frome, en ung, vacker kvinna på byråns lägsta nivå, och det bär sig naturligtvis inte bättre än att hon och stipendiaten förälskar sig i varandra, något som inte ses med blida ögon av hennes svartsjuke överordnade.

Ian McEwan visar sig behärska spionromanens intrigknytning med samma ackuratess och stilistiska pregnans som någonsin en John le Carré. Sensmoralen är enkel intill övertydlighet – man kan inte vara fri och oberoende som författare och konstnär om man inte dubbelkollar sina mecenater.

Ändå är det inte, misstänker jag, själva spionintrigen med alla dess känsligt kalibrerade kalla krigsvibrationer som är McEwans huvudärende. Sweet tooth är i lika hög grad en roman om skrivandets konst och läsandets art, en roman som omärkligt spionerar på sig själv.

Serena Frome är en litterär allätare och snabbläsare som värderar böcker efter de identifikationsmöjligheter de ger henne själv. Hon ogillar romaner där författaren ägnar sig åt metalitterära lekar med fiktionens sanningshalt. Den sortens hyss är, menar hon, att undervärdera läsaren som ju accepterat inbillningens oskrivna kontrakt med författaren när hon väl ger sig texten i våld.

Att just hennes sort av läsare är berättarjag i Sweet tooth är, kan man konstatera, en synnerligen romantisk ironi.