Juli 1962. Edward och Florence har båda just fyllt 22 och ska gifta sig på ett strandhotell i Södra England.
Deras respektive huvuden ockuperas uteslutande av den annalkande bröllopsnatten. Båda är oskulder.
Edward är förväntansfull och omåttligt upphetsad. I hans tankar är det nu, i kväll, som livet äntligen kan börja. Alla löften som endast har kunnat antydas ska infrias.
Florence är bara skräckslagen. Men hon vet att hon inte har något val och är övertygad om att hon kommer att kräkas eller svimma. Hur mycket hon än älskar Edward verkar sex så fruktansvärt vidrigt. Men det finns ingen hon kan berätta det för, allra minst för sin man.
Vad ingen av dem vet är att det är den allra sista sommaren innan allting ska förändras.
Deras öde är att växa upp i en tid då sex fortfarande är något lika hemligt som djupt skuldbelagt, som möjligen pågår någon annanstans, tystlåtet bakom låsta sovrumsdörrar och hermetiskt fördragna gardiner.
Men bara en liten bit norrut håller John Lennon och Paul McCartney på och skriver "Love Me Do".
Ja, Ian McEwans berättelse tar avstamp i just den skälvande passage i brittisk historia som Philip Larkin sammanfattade i dikten "Annus Mirabilis". Där "sexual intercourse began in 1963/ Which was rather late for me/ Between the end of The Chatterley ban/ And the Beatles" first LP".
Grundligt och metodiskt målar sig McEwan framåt mot det oundvikliga. Allt är av yttersta vikt - från klädval och matvanor, politisk naivism, skilda klassbakgrunder som skaver mot varandra till knivskarpa observationer kring barnuppfostran och försiktigt subtila insinuationer om vad som kanske har inträffat i Florences liv för länge sedan.
Det finns ögonblick då man vill be huvudpersonerna dra åt helvete. Sluta jiddra, liksom. Hur kan ni låta ett halvtaskigt ligg ödelägga era liv?
Men On Chesil Beach är i grund och botten inte en roman om sex. Snarare är den sexuella laddningen bara ännu ett i raden av de för McEwan så karaktäristiska ögonblick i livet där ett val - som verkar så oåterkalleligt just då - är omöjligt att skaka av sig. Något som kommer att förfölja oss till graven.
Vad som skiljer Ian McEwans karaktärer från hans amerikanska generationskollegers ofta betydligt bredare - och fladdrigare - penseldrag är tystnaden, oförmågan att säga vad som måste sägas innan det är för sent.
I den 58-årige McEwans värld har pinsamhet och skam - i landet där Andra världskriget aldrig riktigt vill ta slut och där den katolska skulden vägrar släppa sitt grepp om folket - växt sig till en kroniskt närvarande elefant i vardagsrummet.
I dess närhet finns inget utrymme för försoning.
När Edward uppgivet, nästan mekaniskt, ser tillbaka på det som blev hans ursäkt till liv, ter sig det som skedde på det stenbeklädda Chesil Beach, de få sista ord som ändå sades, som något radikalt annorlunda än vad det gjorde då. Erfarenheten ser på det en gång så oacceptabla genom nya glasögon.
Och plötsligt, utan att man knappt märker hur allting vänder, ligger Chesil Beach - både geografiskt och tematiskt - exakt mitt emellan prästgården i Ingmar Bergmans Enskilda samtal och kyrkogården i Philip Roths Everyman.
