Klart att Bibeln skulle bli teater till slut. Varför inte - nu när alla andra litterära kioskvältare har dramatiserats de senaste spelåren. Anna Karenina, Bröderna Karamazov, Förnuft och känsla. För att fiska upp ett antal färska exempel ur en syndaflod av teatrala bildningskomplex.
Det krävs alltså en hel del för att bryta igenom det tilltagande prasslet i odödliga verk på tiljorna. Så när Göteborgs stadsteater - för första gången någonsin, påstås det, men fan tro't - baxar upp böckernas bok på scen sker det till det metaforiska ljudet av både pukor och trumpeter.
Nära nog fem timmar speltid. Ett 15-tal skådespelare. Manus av Niklas Rådström. Regi av schweizaren Stefan Metz.
Och jovars. Visst har Bibeln blivit en intressant föreställning. Men kanske inte fullt så intressant som den hoppades på. En civilisatorisk urkund bestående av en samling greatest hits gör sig helt enkelt inte klockrent som helhet utan sönderfaller ofrånkomligen i enheter. Det kan inte ens en skicklig dramatiker som Niklas Rådström göra någonting åt.
Möjligen är det detta nuddande och snuddande vid det mesta som gör att Metz beryktade fingertoppskänsla för pregnanta bilder endast glimtvis bryter igenom. Inledningens flackande käglor från ficklamporna i begynnelsens mörker, ett floddelta som långsamt förgrenar sig över ridån, deltagarna i Da Vincis "Den sista måltiden" som projiceras på ensemblens vitklädda kroppar.
Söndagsskoleundervisningen förblir länge på fast forward och förankras i sin tur i ett slags nutidskontext. En beskäftig ängel (Emilie Strandberg) redovisar lämpliga exegetiska tolkningsmodeller. Den rytande och viftande och, ärligt talat, skitjobbige Moses (Carl Magnus Dellow) leder sin armada av religiösa fundamentalister i basker till Det heliga landet. Adam och Eva (Mattias Nordkvist och Nina Zanjani) rabblar Höga visan som två hippies på rymmen från en makraméjunta.
Men i tredje akten: herregud. Den redan citerade älska-din-nästa-schlagern från Nya testamentets fridfurste (Mina Azarian) exponeras plötsligt mot ett slags grundbeat av bibliska verop. Den döende Job (en magnifik Carina M Johansson) går under protester in i evigheten på ett hospice, Maria (Zanjani) våndas över sin oplanerade graviditet, Paulus (Lamine Dieng) bedyrar fruktlöst för en flykting att störst av allt är kärleken.
Det hela antar formen av en existentiell mash up av världshistoriens samlade lidande där Bibelns alla historier på en gång tar ut och fyller i varandra.
Och i aktens existentiella centrum: Jona (Johan Gry), som naken och innesluten i en projektion av den livmoderliknande valfiskbuken, slår rot i insikten om att livets förutsättning är döden.
Där och då och efter drygt tre timmar får Bibeln liv på riktigt. Där och då känns den rentav som det mest gripande som spelats på länge.
