Ärligt talat – jag förstår inte. Dilsa Demirbag-Sten skriver (Expressen 1/7) att jag och Malin Ullgren i olika artiklar uppmanar läsare att sluta prata om manlighet och maskulinitet och i stället tala om ”män”. Gör vi? Det kan jag inte se i någon av de artiklar som hon hänvisar till.
För mig är det självklart att skilja på person/individ och struktur. Bland annat för att förstå, precis som det står i artikeln, att när kvinnor inte får samma lön som män, eller utsätts för våld och förtryck i namn av heder eller förtrycks på andra sätt, är det just för att vi inte ses som mänskliga individer utan som ett kollektivt kön som är utrustat med mindervärdiga egenskaper. Det handlar alltså om mänskliga rättigheter. Jag antar att vi är överens om det. På samma sätt som vi är överens om att det är nödvändigt att kunna hålla isär begreppen kollektiv tillhörighet och juridisk skyldighet.
Jag är också helt överens om följande analys: ”Män som utövar förtryck och våld mot kvinnor gör det inte för att de föddes som män (något som de inte kan hjälpa) utan för att de har föreställningar om en överlägsen och överordnad manlighet. Men sådana föreställningar är inte medfödda, de går att motarbeta och förändra”.
 
Feministiskt initiativs hela arbete går ut på just detta – förändring är möjlig. Det som skiljer oss från andra partier är att vi inte finner oss i att bara prata om det önskvärda med en förändring. Vi lägger också konkreta politiska förslag. Till exempel förslaget om jämställdhetsfond för att utjämna löneskillnaderna. Vi politiserar alltså den strukturella maktkonflikten som baseras på kön. Andra partier har klassstrukturen som utgångspunkt. Vi ser könsmaktsordningens konsekvenser och förtryck och vi ser hur den samverkar med andra maktstrukturer, till exempel klass, etnicitet, sexualitet.
Uttrycket ”samma talibaner här som där” har ingen verklighetsgrund. Det myntades av manliga politiska reportrar som var på den kongress där jag talade. De blev så provocerade och blockerade av innehållet att de kablade ut ungefär den slarviga beskrivning som Dilsa Demirbag-Sten nu refererar.
För mig utgör inte den typen av slängar grund för en seriös debatt. Den maktanalys jag gör i talet går utmärkt att förena med de grundläggande demokratiska principerna i en rättsstat. Det är dessutom en feministisk analys som är nödvändig om vi verkligen vill förändra. Vågar vi inte det, raserar vi inte de destruktiva och stereotypa könsrollsmönster vi fortfarande bygger våra samhällen på, då utvecklar vi inte demokratins potential och då lever vi inte heller i respekt för mänskliga rättigheter.

Gudrun Schyman
kulturen@expressen.se

Talesperson och riksdagskandidat för Feministiskt initiativ.