Den klassiska journalistikens informationsmonopol gäller inte längre.
Anders Mildner ser publicistkåren dela sig i två antagonistiska läger.
På tioårsdagen av Berlinmurens fall stod jag i arkivet på tidningen Neues Deutschland och försökte förstå. Redaktionssekreteraren skakade på huvudet och sa:
- Det var ju märkligt.
Han bläddrade förgäves i tidningarna.
Före murens fall hade Neues Deutschland en upplaga på över 1,5 miljoner exemplar. Den östtyska tidningen styrdes med järnhand av politruker. Sedan förändrades allt. Den redaktion jag befann mig på liknade nu en liten svensk landsortstidning. Neues Deutschland hade tappat 1 435 000 läsare.
Jag hade bett om att få titta i arkivet eftersom jag var nyfiken på tidningens rapportering om murens fall. Svaret var enkelt: det fanns ingen. Den största händelsen i Europa i modern tid hade förbigåtts med total tystnad. Trots att den utspelade sig på gångavstånd.
Efter två dagar dök en otydlig notis upp, långt bak i tidningen. Sedan blev det tyst igen. Nästa dag kom ytterligare en försiktig text. Då hade den fria passagen varit en realitet i fyra dagar.
Journalisternas bilder av verkligheten har ända sedan den moderna pressens framväxt på 1800-talet påverkat hur vi uppfattar samhället. Men de versioner av sanningen som journalisterna producerar har också spelat stor roll för vår historieskrivning.
Det som trycks i en tidning har betydelse inte bara för sitt innehålls skull, utan även för att det överhuvudtaget står där.
När vi går tillbaka till tidningsarkiven för att se hur det var förr, gör antalet artiklar om ett visst ämne skillnad, eftersom mängden är ett mått på betydelsen.
Medierna har på det här sättet kommit att bli den kanske viktigaste historieskildraren i samhället.
Fram tills nu, när enskilda människor fått verktyg att distribuera sina egna bilder av verkligheten. Att deras röster arkiveras och görs sökbara förändrar samtidsdebatten radikalt, men kommer också att påverka framtidens historieskrivning.
Samtidigt leder utvecklingen till att något händer med journalisternas position i samhällets informationsflöde. Journalisterna har inte längre monopol på att producera verklighetsbilder - inte heller att filtrera eller distribuera dem.
Och här börjar det att bränna till. För när den klassiska journalistrollen utmanas, delas journalisterna i två läger: en grupp som tror sig kunna skapa ännu bättre journalistik i samklang med den kollektiva kunskap som allmänheten genererar och en grupp som vill bibehålla sin unika position som huvudfilter för sin publik.
Den senare tror inte att publiken själv klarar att sålla i det ökande informationsflödet och ser dessutom på framväxten av allmänhetens röster som ett växande samhällsproblem (man pratar om näthat, faktafel, usla kommentarer, låg nivå på innehållet i bloggar och så vidare). Sakta men säkert jämställer man medborgarnas röster med den makt som man traditionellt har stått i motsatsposition till.
Av just den anledningen är diskussionen om journalistrollens upplösning en angelägenhet för långt fler än de yrkesverksamma. Striden handlar - återigen - om vilka bilder av verkligheten som ska få bli bärande. Och vem som ska tillåtas föra fram dem.
En sak är säker: tystnaden kommer aldrig mer att fungera för att kväsa oönskade röster. Det förstod för övrigt journalisterna på Neues Deutschland redan en vecka efter murens fall.
