Nyheterna kommer smygande; det börjar hetta till i Gaza…
Först slår jag bort dem, det är ju så underbart att vara tillbaks i den roliga kulturstaden Tel Aviv, träffa vänner och släkt, vara i min judiskhet, den delen av mig som aldrig haft en självklar, lugn plats i Sverige.
Bara detta att vara lik en massa människor! Till exempel dessa gamla tanter i snabbköpet som alla ser ut att vara mina mormödrar, kortväxta som jag, snabbkäftade som jag och så vidare. Till och med det som är fult och vulgärt tycker jag på något märkligt sett om, vilar i det, de kitschiga judiska tingen som säljs längs fula, mänskliga Ben Yehuda street mitt i stan. Hemkänslan i det.
Ja, så känns det till den dag den israeliska armén bombar Gaza. Då sitter jag på en trevlig restaurang med ett gäng konstnärer och terapeuter. Alla arbetar med människor, alla vill människan väl. Alla är för att Israel tar itu med Hamas.
”Så här kan vi inte ha det, åtta år av raketbeskjutningar och vad skulle ni i Sverige ha gjort om…” Denna fras upprepas likt ett mantra och skapar snabbt en klyfta mellan mig och dem. Jag blir helsvensk, eller är det europeisk?
– Men bomba ett folk, det måste väl finnas andra sätt, dialog, flämtar jag, chockad, lätt äcklad över att dessa humanister försvarar våld med en sådan självklarhet.
– Någonstans ser du Hamas som goda människor som för ett rättfärdigt krig, säger väninnan. Snart börjar hon berätta detaljer om Hamas, allt från deras business i tunnlarna, till korruptionen, till hur dom lär upp tio-, tolvåringar…
Jag lugnas lite motvilligt av hennes prat. Allt verkar vara en ogenomtränglig sörja där alla sitter fast i ett mellanösternhelvete. Snarare än att det finns en förtryckare och en förtryckt, en ockupationsmakt och ett folk som ockuperas!
Men känslan av lättnad är bara tillfällig och hemkänslan jag känt under de första dygnen är som bortblåst. Kommande dagar blir jag alltmer förundrad inför israelernas sätt att argumentera: de låter alla, med undantag av Gideon Levy i tidningen
Haaretz, som gamla raspiga grammofonskivor, stelnade i formerna. Rädda nu som då. Råbarkade av livet där med fienden runt knuten, men samtidigt helt isolerade från omvärlden i sitt synsätt! Ser sig som offer.
Nästa morgon vaknar jag med en dundrande huvudvärk och känner att jag kan andas lika lite här som under uppväxten i Göteborgs judiska församling. För vad är Tel Aviv annat än ett vattenhål, en bubbla innesluten i en bunker med mur och stängsel gentemot omvärlden?
Några dagar till, bombandet fortsätter. Nu är rösterna mer kritiska mot armén men inte tillräckligt, tycker jag. ”Du måste anta något av en mellanösternidentitet om du ska orka vara här så pass mycket,” säger väninnan. Mellanösternidentitet, vad är det? Att man dödar och dödas? Att våldet hela tiden ligger på lur? Att man är en del av det. Det vill inte jag, jag vill vara svensk, ren, obefläckad, god.
Jag talar med min kusin som bor i en moshav på landet, nära Beersheva dit missilerna nått, det vill säga tre mil från Gaza. Hon som annars är så stadig och bondsk darrar nu på rösten. Hon försöker lära sina 80-åriga föräldrar (pappan är överlevande från Auschwitz) att ta sig till skyddsrummet varje gång en missil hörs. Samtidigt oroar hon sig för den 19-åriga sonen som är officer i armén. Och nu ska han förmodligen till Gaza, vill till Gaza.
– Han tror att han är Rambo, jag försöker förklara att det här är ingen film, det är verklighet, han kan dö, säger hans mamma förtvivlat.
Det är för sent, tänker jag. Och det är arméns fel. Hjärntvätten.
Födelsedagskalas hos släkten i Jerusalem. Man sjunger för födelsedagsbarnet. Ingen säger ett ord om Gaza som ju bara ligger några mil bort. ”Vi är så vana”, blir svaret när jag undrar varför.
Nu verkar kultureliten ha vaknat i Tel Aviv, man talar om att ”nu räcker det”. Jag blir än mer irriterad. Hur kan man tro att man kan starta ett ”lagomkrig”? Vet man inte att krig har sina egna lagar, att anfall läggs till anfall?
Ja, jag är besviken att dom inte tänker, inte tänker bättre och djupare tankar!
Fast en av de sista kvällarna anordnas en demonstration. Några tusen människor, men ändå inte tillräckligt känns det som. Dessutom bara yttersta vänstern, muttrar vännerna, gamla demonstrationsrävar som inte känner sig speciellt bekväma i demonstrationen. På sidorna står folk och skriker ”förrädare!”
Hemma i Sverige hinner jag inte packa upp förrän jag får sms och samtal från en organisation som önskar ha med någon jude i en manifestation mot Israels övervåld i Gaza. Och inte ett vanligt outsidernamn utan en jude som är integrerad i det judiska livet i Sverige och ändå har ett hjärta som blöder för barnen i Gaza. Manifestationen anordnas av Rädda Barnen, Röda korset, Kvinna till Kvinna, Amnesty International och Diakonia.
Jag skrider genast till verket, letar upp namn, ringer samtal.
Nej, det är inte så svårt i detta läge att hitta judar som vill ställa upp för barnen i Gaza, som lider med dem. Men nu blir det plötsligt nobben! En representant för en av organisationerna tolkar i ett mail läget som för känsligt för att engagera företrädare för judiska och palestinska organsationer.
Jag stirrar på mejlet. Det känns som en rak höger! Hur kan man jämställa judiska och palestinska organisationer! Det borde ju i så fall vara israeliska och palestinska organisationer som är känsliga i detta läge? Varför är det känsligt med judar?
Likställs vi med Israels officiella politik? Är man rädd för att någon kommer att tycka att vi bär skulden till helvetet i Gaza om vi samtidigt uttrycker sympati med folket i den israeliska gränsstaden Sderot som drabbas av Hamas missiler?
Jag stirrar också på Lena Endre, denna duktiga skådespelerska, på affischbladet – hon ska uppträda på mötet – som stirrar tillbaks på mig med sin fredsälskande blick. Tårfylld, självklar, entydig.
Den svenska rättrådigheten ska säga sitt. På ett ofarligt, ostört, obefläckat, rent sätt. Människor som inte upplevt krig på över 200 år.Vi judar är befläckade och besmutsade av egna erfarenheter och känslomässiga kontakter.
Nej, jag tänker inte kalla detta för antisemitism! Det handlar om rädsla och förstelning. I Tel Aviv som i Stockholm! Man orkar inte rubba de invanda cirklarna och resonemangen. Så hör jag i skrivande stund att någon sprejat hakkors med rött på trädgårdshäckarna i Helsingborg. Den som berättar detta tror att det är sverigedemokraterna. Själv tror jag att det lika gärna kan vara någon från ett arabland. Men det vågar jag inte säga, det är kanske bättre att tro att det är en sverigedemokrat?
Och en regissör har hoppat av en uppsättning av Primo Levis
Är detta en människa på grund av israelernas anfall mot Gaza! Allt detta spär bara på min personliga hållning att frågan som har kommit för att stanna är:
När ska fredsälskande människor på vänsterkanten i Sverige i dag erkänna att Sverige inte är ett vitt homogent land, att komplikationen finns här mitt ibland oss, en tredje röst som kommit för att stanna. Och den rösten är de facto svensk!
Sist men inte minst; om vi inte kan klara av våra motsättningar och komplikationer här, hur kan vi då begära att de ska göra det i Mellanöstern mitt bland missiler, raketer och bomber?
Marianne Goldman
kulturen@expressen.se
Marianne Goldman är dramatiker och aktuell med pjäsen
Selmas kärlekar. Premiär på Dalateatern den 21 februari.
