Efter att ha trollbundits av Chantal Akermans
Je tu il elle åkte jag hem från bion och laddade ner alla hennes filmer jag kunde hitta. Jag ville se allt! Det var flera år sedan. Ännu har jag inte tittat klart på någon av dem.
I boken
The Shallows menar Nicholas Carr att internet gör oss dummare för att vi tappar förmågan till koncentreration. Diskussionen om det förmodat imbecilla internet har framför allt handlat om skummande läs-vanor, att vi efter internet inte klarar av att läsa långa böcker, men uppmärksamhetsekonomins konjukturcykler sträcker sig bortom det skrivna ordet.
Olika medier har alltid ställt olika krav på oss. 1935 påpekade Walter Benjamin att tavlan på galleriväggen uppmanar till en kontemplativ koncentration, medan arkitektur är en konstform som konsumeras kollektivt och distraherat. Benjamin gladdes också åt filmåskådarens distraherade tillstånd, vilket han inte alls såg som fördummat utan tvärtom revolutionärt. Men idag kräver biograffilmen vår fulla uppmärksamhet.
Den som försöker multitaska – tala i telefon, äta falafel, hångla över flera säten – drabbas av sociala sanktioner. När televisionen flyttade in filmen i hemmet blev många snart, likt de nederländska studenter som Aase Berg beskriver
Expressen 24/8 , vana vid att plugga, pladdra och pimpla öl parallellt med sändningarna.
Filmkonsumtionen vid datorn är än mer distraherad. Inte sällan tittar jag på två filmer samtidigt, bilden från en stumfilm, ljudet från en musikvideo, under det att jag samtidigt chattar och sorterar foton.
Även när jag försöker koncentrera mig på en film finns alltid möjligheten att stoppa filmen en stund och kolla mejlen. Filmer producerade för nätet anpassar sig till den distraherade konsumtionen och bygger mer på ljud än bild, prioriterar närbilder framför helbilder och uppfyller webb-kravet på ständig ny information vilket eliminerar alla longörer.
Filmer som Chantal Akermans är omöjliga att se under sådana förhållanden, eftersom de förutsätter att man underkastar sig filmens tid. Det är meningslöst att titta på någon som långsamt skalar potatis i realtid – som i Akermans mest kända film
Jeanne Dielman 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles – om man inte tvingas känna tiden, tristessen och ledas in i den specifika filmens tidsekonomi.
Biografen är ett filmens egna rum vars storhet ligger i kapaciteten att tvinga oss till kognitiva processer som ligger bortom vår kontroll och som inte går att avbryta. Den mörka salongen tillåter varken vardagliga tankemönster, kontrollerad kontemplation eller förstrött informationssurfande.
Samtidens biografägare försöker möta konkurrensen från nätet med större dukar och fler dimensioner. Gott så, men i en uppkopplad värld full av distraktioner är den viktigaste manicken i biografen fortfarande lampknappen.
