HEJA SVERIGE! Artisten Loreen firar segern i Eurovision song contest 2012. En ny antologi lyfter fram de enskilda framgångssagorna snarare än det strukturella förtrycket mot rasifierade kvinnor i Sverige, anser Kyeyune Backström. Foto: Sven Lindwall
HEJA SVERIGE! Artisten Loreen firar segern i Eurovision song contest 2012. En ny antologi lyfter fram de enskilda framgångssagorna snarare än det strukturella förtrycket mot rasifierade kvinnor i Sverige, anser Kyeyune Backström. Foto: Sven Lindwall
Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria.
Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria.
Valerie Kyeyune Backström. Foto: Michaela Hasanovic
Valerie Kyeyune Backström. Foto: Michaela Hasanovic

I lyckolandet räknas bara framgångarna

Publicerad

I en ny antologi berättar kvinnliga invandrare i första generationen om sitt möte med Sverige.

Valerie Kyeyune Backström saknar en konfrontation med de djupare processer som skapar rasism och diskriminering.

I antologin "Sverige - en (o)besvarad kärlekshistoria" samlar man 16 kvinnor, alla första generationen svenskar, om man så vill. Uppvuxna, (väl)utbildade i Sverige, med den gemensamma nämnaren att de alla, på olika sätt, inte tillåts passera som svenskar, som tillhörande detta land.

Om en del antologier gjort anspråk på att vara det nya "Fittstim", är det kanske den här som bäst bär upp det epitetet. Men det är inte odelat positivt. För det som främst för tankarna till den moderna klassikern är texternas undflyende karaktär; oförmågan att gå in på djupet. Det var kanske en kvalitet hos "Fittstim", där varje författare presenterade ett nytt ämne för unga hungriga feminister att introduceras för.

Men i "Sverige - en (o)besvarad kärlekshistoria" är texterna något mer repetitiva. Man kämpar med att vara den duktiga invandraren. Samtidigt är man tacksam mot Sverige. Man vägrar låta sig diskrimineras, för man är inget offer. Samtidigt är man trött på att bli förfrämligad.

 

LÄS OCKSÅ: Svarta liv ger vita spår

 

Jag vet inte varför vårt land älskar de personliga berättelserna om rasism, men någonstans halvvägs in i boken står de mig upp i halsen. Inte för att de är några större fel på dem, tvärtom. Även om kvaliteten skiftar finns det vissa texter som utmärker sig i sin skönhet eller klarsynthet eller sorg: Elnaz Baghlanian skriver smärtsamt vackert om kärleksrelationer och Maureen Hoppers oro över att skola in sitt yngsta barn känns i magen.

Ändå är det beklämmande att vi som land inte verkar ha kommit bortom den enskildes vittnesmål. Och jag saknar slutsatserna, parallellerna som inte alls säger att du kan lyckas bara du är driven, utan tvärtom visar en ökande diskriminering, segregering, fattigdom och arbetslöshet för den icke-vita gruppen i stort. Och där utbildningsavkastningen för icke-vita, och specifikt svarta, är skrämmande låg.

Det vill säga: även om du pluggar vidare är riskerna stora att du aldrig kommer in på arbetsmarknaden, eller att du får ett underkvalificerat jobb. Är det inte vi som har världens mest välutbildade taxichaufförer?

 

LÄS OCKSÅ: Vi måste integrera Djursholmsborna

 

Men här låter man de statistiska undantagen berätta om hur de lyckats i Sverige, även om vissa saker skaver. Dessa röster är så klart viktiga för identifikation, som vittnesmål över Sverige, men jag saknar ändå något mer. Vad händer med alla som inte överpresterar, som inte lyckas mot alla odds?

Risken med såna här berättelser är alltid att de ger vad folk vill ha, inte vad de behöver höra, när medicinen blandas ut med så generösa nypor socker. Jag saknar ett ansvarsutkrävande, eller paralleller mellan jaget och samhället i stort. Om det ska vara akademiker som skriver vill jag veta mer om akademin, om hur universitet och högskolan behandlat dem, om alla de små och stora övergreppen.

Jag önskar att författarna tillät sig mer: att vara arga, glada, bittra, rasande, att inte hela tiden snegla oroat mot den tilltalade vita läsaren, rädd för att trampa den på tårna. Trampa!

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.

Valerie Kyeyune Backström
Valerie Kyeyune Backström

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida