Ann-Sofi Sidén, Mitt land (Någonstans i Sverige), 2010. Foto: PAUL GIANGROSSI
Ann-Sofi Sidén, Mitt land (Någonstans i Sverige), 2010. Foto: PAUL GIANGROSSI

I inkörda spår

Publicerad
Uppdaterad
Modernautställningen 2010 är ett återbesök i modernismens formvärld. Nils Forsberg saknar en tematisk styrning med engagemang och visioner.
KONST
MODERNAUTSTÄLLNINGEN 2010 | Moderna museet, Stockholm | Till 9/1

Så var det dags igen, drygt fyra år, en finanskris, två riksdags-val, flera riktigt uppmärksammade konstprojekt och ett antal biennaler efter den första Modernautställningen, evenemanget som vart fjärde år vill vara geigermätaren i det svenska konstlivets epicentrum.
På Modernautställningen anno 2006 stänkte omvärlden och samtiden mörka stråk in i salarna på Skeppsholmen. Här och nu-känslan var stark. Jag skrev att utställningen med säkerhet skulle kännas daterad fyra år senare.
Efter att ha sett årets upplaga är jag inte alls säker på det.
Ska vi tro de ansvariga intendenterna är återbesök i modernistiska formvärldar något som upptar väldigt många konstnärer 2010. Därför får exempelvis stora abstrakta målningar stort utrymme.

Konstnärlig forskning är en annan genre som breder ut sig. En sal är full av små pulpeter med dataskärmar där man kan titta på små filmer och läsa texter om stadsplanering, sociopolitik, jämlikhetsstrategier och metalingvistik. Det är lite som Documenta XI i Kassel 2002, fast med bättre gränssnitt och grafikkort. Och på svenska. Åtta år senare.
Intendenterna säger sig vilja spegla och beskriva vad de ser på den samtida svenska konstscenen, och de har sett det de vill se. De pratar om heterogenitet och öppenhet och Lars Nittves ofta framförda liknelse - som ju låtit så elegant - om museet som en bra dansare som både kan föra och följa anas.
Men det är likafullt Moderna som väljer musiken.

Bäst är Ann-Sofi Sidéns - hon blir bara bättre! - långsamt lunkande videoinstallation "Mitt land (Någonstans i Sverige)" om en 38 dagar lång färd till häst från Stockholm till Skåne, på småvägar genom samhällen som blivit efter när moderniteten dragit fram.
Det är en digital fresk som kunde ha blivit det nav kring vilken Modernautställningen 2010 roterat kring, men bilden av Sverige - ett av fyra "spår" i utställningen - är nedtonat.
Maria Lusitano Santos rör sig med lågmäld intensitet kring hemlängtan, hembygd och famlandet efter en identitet i och hos ett främmande land. Esther Shalev-Gerz frammanar minnet av industrisamhället och dess ljud.

Vidare gör Nina
Canell, Lina Selander och Christine Ödlund nerviga verk med stor konsekvens på sinsemellan väldigt olika sätt. Men annars? Skolbokskonceptualism från vitt till svart via grått. Det är Moderna-rekord i antal vitriner med texter. Samt ett grönt frågetecken: herregud, kan någon förklara varför Truls Melin är med?
När konsten är så heterogen och drar åt så många olika håll behövs mer tematisk styrning, inte mindre. Att tala om öppenhet och samtidigt smyga in det som uppenbart är gamla favoriter från förr är fegt.
Jag vill se Modernautställning 2014 regisserad av någon med engagemang och visioner, av en intellektuell med utblick som vågar försöka berätta och/eller ifrågasätta något - öppet. Om Sverige, världen - eller för all del bara konsten.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag