De hunsade lärosätena utsätts för tvära reformer utan framförhållning.
MarieLouise Samuelsson gör påpekanden apropå alliansens högskolepolitik.
Alliansen ville städa upp efter sossarnas högskolepolitik, fördriva Carl Tham-spöket från utbildningsdepartementet samt befria universiteten från politisk styrning och dålig kvalitet. Att glappet mellan retorik och praktik blev stort märks nu i en underfinansierad högskolevärld.
Frågan är varför ministrarna, först Lars Leijonborg och därefter Tobias Krantz, har haft så bråttom. Att misslyckas på det här området är nämligen politiskt ofarligt. Trots kunskapssamhälle-retoriken och inställsamt intresse för ”ungas framtid” blir högskolepolitiken aldrig någon het valfråga.
Om Socialstyrelsens generaldirektör hoppade av i protest mot Göran Hägglunds vårdpolitik skulle det väcka uppseende. Konflikten mellan biståndsminister Gunilla Carlsson och Sida har fått stort genomslag i medier och debatt.
Men det passerar jämförelsevis obemärkt när universitetskansler Anders Flodström, chefen för Högskoleverket, (precis som Socialstyrelsen och Sida en expertmyndighet) avgår efter en konflikt med ”sin” minister; Tobias Krantz. Obemärkt trots att högre utbildning handlar om skattepengar i en storleksordning som får Sidas budget att framstå som fickpengar och trots att universitet och högskolor är statens största arbetsplats.
Intresset för ”skolfrågor” är stort, men efter gymnasiet tar det stopp. Man ifrågasätter eller hejar på Jan Björklunds kunskapsoffensiv, men glömmer dominoeffekterna av exempelvis betygsinflation.
För (naturligtvis!) följer kunskapsbrister med uppåt i systemet och innebär sådant som att bekymrade universitetslärare undrar hur de ska hantera medicinstudenter som trots högsta betyg inte behärskar enklaste matematik.
Nära hälften av gymnasieeleverna går vidare till högre utbildning, men frånsett studentbostadsbrist och studielån förs sällan någon bred diskussion om förutsättningarna för universitet och högskolor. Det hjälper inte heller att det är där (offentligfinansierad) forskning pågår, ni vet det där som alla politiker vill satsa på.
Och alliansen har gjort en ovanligt stor satsning på forskning, men satsningen var också unikt detaljstyrd, på ett sätt som rimmar illa med retoriken om akademisk frihet.
Att befria universitet och högskolor från oket att vara statliga myndigheter var ett av alliansens ”viktigaste vallöften”. Att man misslyckats med det ska inte enbart skyllas på Folkpartiets utbildningsdepartement. Moderatstyrda finansen spjärnade emot och vill inte göra sig av med den pålitliga inkomsten i form av de fantasihyror som högskolor betalar till statskassan.
Lärosätena är alltså fortfarande myndigheter, vilket Tobias Krantz trots allt verkar trivas med. Flera gånger under den konflikt som ledde till att Anders Flodström sade upp sig har ministern poängterat att ”det är politiken som bestämmer”.
Ja, också alliansens högskolepolitiker pekar med hela handen in i den fria akademien, även om besluten för all del legitimeras med frihetlig retorik: Att utvärdera högre utbildning genom att granska examensarbeten (som regeringen beslutat) men inte själva utbildningen (vilket Flodström och rätt många i högskolevärlden anser nödvändigt) är, enligt ministern, ett sätt att ge universitet och högskolor friare tyglar gällande utformning av utbildningarna.
Krantz säger att han har stöd ”i sektorn” för detta, men det må sägas vara enstaka applåder. Rektorer, lärare och studenter är, likt Flodström, bekymrade. Man befarar rättsosäkerhet, svårigheter att jämföra utbildningar vid olika högskolor samt att ingen ska vilja ta sig an studenter som inte förväntas prestera för lärosätet lönsamma resultat.
Och oavsett stödet Krantz säger sig ha i dag skrev ”sektorn” för ett år sedan faktiskt under på Högskoleverkets (Flodströms) förslag, alltså det som departementet i sista minuten skrotade till förmån för ett eget.
Sektorn får finna sig i rätt tvära kast, avsaknad av framförhållning och vad som garanterat skulle kallas ”politisk dirigism” om det vore Carl Tham eller någon annan socialdemokratisk minister som ägnade sig åt det.
Varför lärosätena finner sig (vi pratar om den fria akademin, eller hur?) kan förklaras med att man är anpasslig eller låter sig hunsas. En annan, minst lika tänkbar, förklaring är att sektorn består av realister. Högskolorna räknar helt enkelt med att Krantz kvalitetsutvärderingssystem inte kommer att överleva nästa mandatperiod. Oavsett vem som vinner valet.
Reformer som hastas fram utan konsekvensanalys eller hänsyn till utredares sakkunskap går sällan att tillämpa, de måste göras om eller kompletteras. Realisterna vet också att inga utvärderingssystem kan uppväga bristen på ekonomiska resurser.
Den högskolevärld som nu har att ”implementera” ett antal halvsmälta reformer väntar, hittills förgäves, på höjning av ersättningen per student, satsning på grundutbildningen och fler lärarledda lektioner.
Att politiker som har bråttom att pricka av på att-göra-listan före valet inte hinner med den sortens långsiktiga investeringar drabbar en del av samhället som är illa lämpad för mandatperiodsdriven kvartalspolitik.
