I fritt förfall

Publicerad
Uppdaterad
Det gångna decenniet har inneburit drastiska frihetsinskränkningar. Isobel Hadley-Kamptz noterar att inte ens liberaler försvarar liberalismen.
Aldrig tidigare har vi haft så lite frihetlighet i svensk politik. Det gäller över hela fältet, vilket inte minst syns i Arena-debatten. Den betoning på frihet som finns i lilla vänstertidskriften Arena är uppenbarligen enligt andra vänsterdebattörer inte bara en återvändsgränd för arbetarrörelsen utan rentav en anledning till att före detta socialdemokrater röstar på Sverigedemokraterna.
Ändå är antiliberalismen tydligast inom det högerblock som generellt har ansetts inkludera just det liberala.
På punkt efter punkt har de borgerliga övergivit frihetligheten. Vi ser det i skolpolitiken, integrationspolitiken och på hela området övervakning kontra integritet. Det försonande drag av antietatism som kom med de gamla moderaterna kastades överbord i samma ögonblick som staten föll i moderata händer.
Nu är staten alltid att lita på, oavsett hur bisarra beslut försäkringskassan kommer med, eller hur mycket säkerhetstjänsterna eller polisiära internutredningar blir påkomna med att ljuga.
Nu har inte frihet någon särskilt stark plats i den svenska politiska historien heller. Liberalism har kommit att beteckna det som är bra för näringslivet, eller bra för tillväxten. Friheten påstås bli maximal om vi på så många områden som möjligt får agera som kunder på marknader.
När begreppet "empowerment" försvenskades till egenmakt kom det att handla om äldrevårdscheckar.

Detta har delvis ekonomiska orsaker. De enda ställen där man i Sverige kunnat få ersättning för att tänka kring politik utanför partierna har varit i anslutning till arbetsmarknadens parter. Liberalt lagda har därför tagit tjänst hos näringslivsorganisationer och liberalismen har blivit därefter.
De enstaka undantag som lyst som fyrar har utmärkts just av sin ensamhet.
Med en så torftig liberal tradition och en så antiliberal höger kan man som frihetligt lagd person lätt misströsta. Man kan också vilja fundera över hur en ny liberalism skulle kunna se ut.
Den innersta kärnan i liberalismen behöver ju inte alls ligga i marknaden. Autonomin är exempelvis ett frihetsbegrepp som är så likt jämlikhet att man knappt ser gränserna däremellan. I anslutning finns en misstro mot auktoriteter, mot dem som använder sin makt obekymrade av de maktlösas lidande. Där finns också insikten att vi bara är människor och att maktutövning av oss mot andra alltid kommer att innehålla mer eller mindre medvetna och ondskefulla felaktigheter. Det blir därför aldrig med lagbundenhet bättre.
Denna skepsis måste prägla en ny liberalism. Här skiljer den sig från Pangloss-liberalismen, den bättre-och-bättre-dag-för-dag-anda som präglat intellektuell svensk borgerlighet, och kanske tydligast tidskriften Neo under 00-talet.

Om vi tillåter oss en släng av euro-anglo-centrism är det plågsamt uppenbart att det gångna decenniet inneburit drastiska frihetsinskränkningar. Visst finns det områden där det gått framåt, jämställdhetens och hbt-perspektivens stärkta positioner är de främsta exemplen, men vi har å andra sidan fått tortyr, förebyggande gripanden, massiv övervakning av oskyldiga och förbud mot hädelser.
Alltihop hänger samman med det krig mot terrorismen som kommit att bli ett krig mot vanliga medborgare i allmänhet och mot vanliga muslimer i synnerhet.
När en medlem i folkpartistiska Liberal mångfald häromveckan gick ut till försvar för Pim Fortuyn och hoppades att Folkpartiet skulle utvecklas i samma riktning som hans parti, eller för den delen danska Venstre eller norska Fremskrittspartiet, är det tyvärr inte förvånande.
Den antiliberala holländska liberalismen, med företrädare som Fortuyn och Ayaan Hirsi Ali, har svept över Europa i terrorbekämpningens och terrorismens spår.
Dess företrädare säger sig försvara moderniteten, toleransen och friheten, men definierar denna så snävt att det blott blir ett försvar för en viss livsstil. Som andra bokstavstroende anser de att det finns ett enda rätt sätt att leva, och de sätt de ogillar - som att vilja bära slöja eller bygga minareter - vill de förbjuda.
Det innebär inte att allting är lika bra. Oftast hamnar man i en konstgjord valsituation där det antingen bara finns ett sätt att leva bra eller också är alla sätt lika bra.
Alla sätt är otvetydigt inte lika bra. Könsstympning, heders-våld, slöjor på småflickor tillhör de dåliga, det tror jag vi kan nå bred enighet kring. Det kommer också alltid att finnas frihetens paradoxer, där någons frihet står mot någon annans - det mest besvärliga området rör kanske förhållandet mellan vuxna och deras barn. Vuxna människors fria val att utöva sin religion är däremot ett av liberalismens äldsta krav.
När vi nu lever i samhällen som oavsett om vi vill det eller ej innehåller människor med de mest skilda sätt att tro och leva, verkar det ytterst oklokt att kasta ut just det med badvattnet.
Och ja, det gäller faktiskt även om någons personliga religions-utövning gör att han eller hon inte vill skaka hand. Handskakningen är inte ett viktigare värde i ett fritt samhälle än trosfriheten.

Det finns i liberalismen en lång tradition av att se det karaktärsdanande i möjligheten att göra val. Ändå utvidgas aldrig detta tänkesätt till att gälla arbetet. På arbetets område antas vi tvärtom stimuleras bäst av nöd och tvång.
Hela arbetslinjen, och vi kan nu både bortse från avträdes-torkningstolkningar och från eventuella skiljelinjer mellan de gamla och nya arbetarpartierna, bygger på idén om arbetets välgörande moraliska kraft.
Ekonomiska incitament utformas för att det ska "löna sig" att arbeta och inte löna sig att inte göra det, helt bortom det självklara i att man "tjänar" på att göra något som någon annan vill betala för. Det överflöd och de valmöjligheter som antas positiva så länge det handlar om livsstilsval i den privata sfären, blir plötsligt degenererande i den ekonomiska, publika.
Jag kan förstå kamerala skäl att dra ner på socialförsäkringarna, skattepengarna måste räcka, men att knappt någon enda politisk kraft ifrågasätter den moraliserande synen på arbete är konstigt.
I en tid när arbete i så stor utsträckning som i dag förväntas vara kreativt och nydanande är det ännu underligare att se nöden som dess främsta drivkraft.

Vi har ett moraliskt sätt att se på pengar. Inom liberalismen talar man om äganderätten som en av det fria samhällets grunder. Man accepterar skatter i olika hög grad, men idén att jag som individ har "rätt" till pengar jag tjänat ihop, eller mina förfäder tjänat ihop, finns ändå alltid med.
Dock vet vi ju att extremt lite av det vi är som människor beror på medvetna val. Nästan allt bestäms av kombinationen av gener och den tidiga uppväxtens miljö. Vi är utelämnade åt våra föräldrar. Vår begåvning, vår charm, vår förmåga att koncentrera oss, är extremt svårt att påverka för den enskilde.
Givet detta, hur kan man alls tala om rätten till ägande? Om min förmåga att alls blanda mitt arbete med något är helt avhängig faktorer bortom min kontroll, är det då inte orättvist att se en moralisk rättighet knuten till denna förmåga?
Självfallet kan det finnas goda skäl för privat ägande ändå, om inte annat för vad historien visat, men det praktiska konstaterandet är något helt annat än talet om moralisk rätt.
Kan inte samma invändning i så fall på samma grunder resas mot alla sorts personliga friheter? Jo. Det går inte ur den mänskliga naturen urskilja några drag som gör att vi har rätt till det ena eller andra, hur gärna vi än skulle vilja.

Det som finns är makten, ojämlikheten i makttilldelning och maktens inneboende korruption. Ska vi ha drägliga samhällen måste vi hävda en personlig autonomi för att inte riskera att utsättas för maktens grymheter.
Då är ett visst skydd av ägandet också väsentligt, ekonomisk självständighet kan inte underskattas som skydd mot makten. Det låter krasst och sorgligt, men jag tror inte att man kan börja någon annanstans.
Ens autonomi måste hävdas både mot staten och mot privat maktutövning. Ett stort företag eller en familj har lika stora möjligheter att förtrycka genom övermakt som en myndighet har.
I denna anda måste vi också acceptera att alla inte vill leva exakt likadant och att det kanske inte ens går att jämföra och bedöma dessa olika livsval.
I pluralismen, komplexiteten, finns ett egenvärde och vi måste ge alla människor mesta tänkbara möjlighet att hävda sin autonomi och göra tusentals, emellanåt tvärt kontrasterande val, på livets alla områden.
Om vi verkligen skulle vilja utforma ett samhälle utifrån dessa principer skulle väldigt mycket behöva ändras, i allt-ifrån socialförsäkringar till nya övervakningslagar.
Tyvärr har jag väldigt svårt att se att något av de partier som emellanåt bekänner sig till liberalismen ens skulle vara intresserade.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag