I det här samhället är alla galna, vi lever i en kommersiell as if-kultur, och det som får stryka på foten i den allmänna materialismen är förstås empatin.
Empati är när man kan sätta sig in i en annan människas känslor, märk väl: också de obehagliga.
Jag sitter och läser Skogsliv vid Walden av Henry David Thoreau och skrattar förtjust åt hans till vansinne gränsande människoförakt – eller mänsklighetsförakt, kanske man ska säga, civilisationsförakt – när jag nås av nyheten om skolmassakern i Jokela.
”Se på formannen, som färdas till marknaden; rör sig något gudomligt inom honom? Hans högsta plikt – det är att fodra och vattna sina ök.”
Så skriver Thoreau. I dag är öket en stadsjeep, eller möjligen en samvetskreddig miljöbil (men vad ska folk med såna till i storstäder, trots miljötanken är även det öket ett omoraliskt köp) det vill säga: det bär utför. Stan kryllar av ök på väg till marknaden, där det ska håvas in cash för att fila vidare på heminredningsfasaden. Det gudomliga – jag översätter det gärna till det visionära och samtidigt inkännande – lyser fortfarande med sin frånvaro.
Även om kommersen med våra mått mätt var ganska modest på Thoreaus tid, så hatar han den. Han hatar människors sätt att söka bekräftelse och existensberättigande genom onödig egendom, han hatar människors sätt att söka bekräftelse över huvud taget. Han hatar det som med vår tids begreppsapparat skulle kallas narcissism, en narcissism som i dag är intimt kopplad till kommersialismen, marknadsekonomin, patriarkatet och den smygande normaliseringen av allt mer psykopatiska egenskaper.
Dagen efter massakern i Jokela publiceras mördaren Pekka-Eric Auvinens manifest. Klumpigare tänkt och skrivet, men utbrottet är inte väsensskilt från Thoreaus generalangrepp på narcissismen.
Min första reaktion på skolmassakern är förstås att identifiera mig med offren och deras föräldrar – de som dog var alldeles vanliga, oskyldiga ungar – och fördöma Pekka-Eric Auvinen. Hade det jävla freaket gjort detta mot mina barn, och inte lyckats ta kål på sig själv, så hade jag personligen sett till att övertrumfa fångvaktarna i Abu Ghraib.
Men hur kan jag då samtidigt identifiera mig med Thoreau? Och hur kan jag samtidigt sympatisera med alla skumma, misantropiska slynglar jag har haft kontakt med genom åren?
Ett förtydligande: jag skriver obegriplig, depressiv och ibland rätt aggressiv poesi. Den läses i förbluffande hög grad av arga, svartklädda yngel. Det händer att de kontaktar mig, och jag har mycket gemensamt med dem trots att jag (förbryllande nog) har lyckats växa upp till en rätt normal tvåbarnsmamma. Jag hade nog inte heller haft jättesvårt att bli polare med Thoreau. Följdfrågan är jobbig: skulle jag rentav kunna ha blivit polare med Pekka-Eric Auvinen? Eller ännu värre – skulle jag själv ha kunnat bli Pekka-Eric Auvinen?
Det är just den här frågan jag har saknat i diskussionerna om skolmassakern. De flesta psykiateruttalanden innehåller ordet ”enstöring” och ”må dåligt”. Vilken normal tonåring mår inte dåligt, men det gäller att välja sätt att uttrycka det på: jag ser på nyheterna att svenska polisen har placerat ut agenter i vissa skolor för att spionera på suspekta elever (ja, okej, det beskrivs snyggare, man ska ”lära känna” de tvivelaktiga elementen, men exakt hur mycket arga ungar har lust att ”lära känna” den typen av samhällsrepresentanter kan man räkna ut med lillfingret.) Vad som kännetecknar en massmördare in spe är alla överens om – de stigmatiserande egenskaperna är enstörigheten, asocialiteten och aggressiviteten.
Vi och dom-tänkandet är därmed etablerat. Antingen är eleven hyfsat social och samhällssamarbetsvillig, det vill säga under kontroll, eller asocial och misantropisk, det vill säga potentiell skolmördare.
Men om vi för ett ögonblick studerar de samhällsnormala ungarna med misantropisk blick: för att funka socialt i det här samhället måste man i viss mån vara narcissist. Man måste delta i den debila personlighetstävlingen, vara beredd att göra en meningslös karriär, stå ut med och till och med engagera sig i det tomma skramlandet från medierna. Den normala tonåringen gör i någon mån allt detta, måste göra det för att överleva. Det vill säga: den normala ungen är lika mycket gränspsykopat som det svartklädda freaket, bara i mer samhällsaccepterad förpackning. Ingen som har gått i gymnasiet behöver väl tvivla på att det är djungelns lag som gäller där, och att skolan, parallellt med att vara en plats för inhämtning av mer eller mindre användbar kunskap också är en plantskola för samhällsaccepterad, egotrippad grymhet.
Alltså, nyckeln till de våldsbenägna enstöringarnas psykologi är brutalrealistisk uppriktighet: om vi ska undvika skolmassakrer bör ungarna inte uppmanas att avstå från våld i allmänhet, det vore ren dubbelmoral, eftersom den konkurrenstillvaro de förväntas ingå i också är en svårartad form av våld – de ska bara lära sig att avstå från icke samhällsaccepterat, fysiskt våld.
Redan vid ett sådant krasst klargörande kan man få många enstöringar med sig: om vi ska stå ut i den här vidriga världen, och om vi någonsin ska lyckas revoltera, så är det ingen vettig lösning att mörda varandra. Det betyder inte att alternativen, att spela med eller åtminstone öva sig i vatten på en gåstekniken, är moraliskt oklanderliga.
När jag läser Pekka-Eric Auvinens manifest känner jag alltså i viss mån igen mig i hans samhällsfientlighet, skillnaden ligger vid den punkt där man har att välja mellan sublimering eller utagerande, mellan att härbärgera och räkna till tio för att försöka förstå eller att blixtutrota det man inte gillar.
Skillnaden ligger också i min önskan att känna icke manipulativ empati, något jag ser som en av samhället orsakad brist och som jag därför upplever det som rätt revolutionerande att slåss för, lika revolutionerande som rättigheten att känna och visa öppet samhällshat utan att behöva släppa ut det fysiskt i världen så att det skadar andra i form av våld.
För att stå ut med den dolda agendan använder jag min ekonomiskt katastrofala poesi som ger noll personlighetspoäng ute i verkligheten, men att den finns bidrar ändå, det är min fasta övertygelse, till större förståelse för de kommersiellt värdelösa men visionära marginalerna: själv ser jag den faktiskt med total hybris som ett led i den psykiska spjutspetskompetensen.
Jag ser visserligen inte poesin i sig som någon uppbygglig uppfostringskur och tror inte att Pekka-Eric Auvinen hade lugnat sig om han fått läsa lite poesi (han kanske faktiskt läste poesi), men jag vill att ungarna ska fatta att det finns andrum och förändringspotential i de utkanter som för tillfället anses samhällsmässigt oanvändbara.
Det är alltså ingen bra idé att blixtutrota alla marginella yttringar, antingen de är onda eller goda, det är inte ens någon bra idé att blixtutrota skolmördare innan man har listat sig in i deras psyken. Jag vore förvånad om psykiatrin inte sysslar med detta i sina slutna rum, men när de går ut i medierna är de ju dummare än tåget. Skärp er, våga vara komplexa! Det går inte att kollra bort misstänkta skolmassakerstämplare med hjälp av må dåligt-stämplar eller insmickrande spionsnutar i skolkorridorerna.
Att tala klarspråk kan man inte göra utan empati, och empati innefattar förståelse för det man inte vill begripa sig på, rentav för det man är rädd för. Var är den psykiater, polis eller krishanteringspräst som, på allvar, i medierna, om så bara i experimentellt syfte, vågar förespråka identifikation med avvikaren i stället för avståndstagande?
Lite inlevelse har ingen dött av. Men innan den polletten trillar ner kommer vi att fortsätta skapa exakt de monster vi förtjänar.
