Jag har på kort tid sett två dokumentärer inifrån den krisdrabbade draken New York Times.
Filmen om tidningens mångåriga vimmel- och gatufotograf Bill Cunningham -
Bill Cunningham New York - och den bredare dokumentären
Page one: Inside the New York Times, om redaktionens kamp mot en svikande annonsmarknad - har flera paralleller.
Porträttet av Cunningham är en ömsint berättelse om ensamvargen som lever för sitt arbete: den åldrade Cunningham cyklar runt på Manhattan i billig regnponcho, fotar analogt och lämnar in rullarna hos en fotobutik på hörnet.
Han tycks bosatt mitt i sitt arkiv, en obäddad tältsäng uppställd bland alla arkivskåpen. Han framstår lite som butlern i
Downton Abbey - respekterad av det New York-etablissemang som han har unik tillgång till, just för sin milda och bugande vaktmästarattityd. Hans signaturplagg under regnrocken är en fransk arbetarjacka - i just den blekta blå nyans som Yves Sant Laurent ibland använde som hyllning till den franska knegaren. Modeskaparens hus i botaniska trädgården i Marrakesh går i samma nyans.
Page one rymmer ett lika lysande porträtt. Filmens huvudperson är den hårdförde reportern och kolumnisten David Carr på New York Times mediegranskande redaktion. Carr är en före detta kokainmissbrukare bosatt i New Jersey, som talar raspigt och plågat som om han led av strupcancer. Han inleder intervjuerna med att skälla ut källan, är en hardtalking muckraker som skriver smattrande som en AK 47:a och vars granskningar resulterar i stämningshot från mediekonglomeratens advokater.
Hur ska man förstå dessa dokumentärer? Är det mytologisering i elfte timmen, monument över papperspressen i krigets slutskede? Kolla här vad ni tog död på: hårt arbetande original med ädla uppsåt.
Jan Guillou. Foto: Simon Stanford
En nyligen visad SVT-dokumentär om Jan Guillou med titeln
Det sista jag gör i livet skulle kunna användas som bevis för den tesen. Guillou inventerar vinkällaren i Roslagen, jagar storvilt i Tanzania och gråter över skrivmaskinen i rörelse över den egna karriärens grand finale; hans framväxande släktepos över 1900-talet.
Ändå är det inte främst en känsla av självhävdelse som man får i magen när filmernas eftertexter börjar rulla.
Page one: Inside the New York Times är den bästa skildring av tillståndet strax före deadline som jag har sett. Alla reportrar och redaktörer i filmen går runt i sina små fönsterlösa kuber med högt uppdragna axlar, de är glåmiga och plufsiga, oförklarligt sura och sammanbitna. Sekvenserna från redaktionsmötena är fantastisk antifilm: chefredaktören på världens viktigaste tidning uttalar sina publicistiska beslut så mumlande att producenten är tvungen att förse tittaren med textremsor. Alla i rummet blänger så uppgivet på varandra att en utomstående måste tro att de ligger i skilsmässa.
Page one framställer inte journalistik som en konstart eller ens som en profession; det är journalistik som idrott. Mellancheferna ser ut som fotbollstränare i mästerskapets slutminuter. Det är också uppdraget: att slå in bollen trots att två spelare sitter på avbytarbänken, lagkaptenen har akut kramp i vaden och det bara är tre minuter kvar.
Det är också en skildring av ett deadlinetillstånd i överförd betydelse. Papperspressens timme är sen.
I Page one säger månadsmagasinets The Atlantics välgroomade redaktör Michael Hirschorn att nästan alla stora nyheter i västvärlden har sin upprinnelse i New York Times. Om vi för ett ögonblick ska betrakta den överdriften som sann är det kanske möjligt att dra några generella slutsatser av
Page one och
Bill Cunningham New York.
Bill Cunningham
Möjligen bevittnar vi en tidningsjournalistikens avprofessionalisering. Duon Cunningham och Carr är två vinnare mot en fond av förlorare. När dessa två självförbrännande typer tar hem den ena storyn efter den andra, ser vi samtidigt hur tidningens anonyma trotjänare plötsligt visar sig umbärliga, de sägs upp och packar med tårfyllda ögon ihop sina flyttlådor. Den normalisering och professionalisering som journalistrollen genomgått sedan Olof Lagercrantz tid tycks avstanna.
Ensemblen som blir kvar: mellanchefstyper av båda kön med stålmagar sysselsatta med att administrera den egna undergången, människor som fixar att strypa budgetar och säga upp kolleger - medieindustrins motsvarighet till integrationsverkets utvisare.
Och så vid frontlinjen: högprofilerade dårar som gått genom eld och ser fram emot att göra det igen.
David Carr ser tidningens strukturkris som ännu en utmaning efter tillnyktringen från missbruket och åren som ensamstående pappa till två barn. Bill Cunningham cyklar vidare, lyckligt omedveten om att hans arbetsmetoder luktar unket som gamla konserver.
Pengar är inte dessa journalisters drivkraft, knappt ära eller trygghet heller. Kanske är det integritet, värdighet - en svår sak för oss vanliga att bevara när arbetets förutsättningar drastiskt försämras. Nej, det krävs ett mått av inbillning för att klara omställningen. Journalisten blir åter gatans aristokrat - lite som de prostituerade polska fjollorna i Michal Witkowskis roman
Lubiewo, som lyckas betrakta sin arbetsplats pissoaren som ett pittoreskt lusthus.
Möjligen skulle man kunna sammanfatta budskapet i
Page one och
Bill Cunningham New York med meningarna:
Journalisten är död. Leve murveln!
FOTNOT.
Page One: Inside the New York Times har svensk premiär i dag.
