I stället för att år efter år älta frågan om vilka och hur många Hamasmedlemmar i israeliskt fängelse som ska friges eller inte i utbyte mot Gilad Shalit – fångar som Israel ändå kommer att släppa till slut, efter den ena eller andra överenskommelsen – är det nog dags för Israel att erbjuda Hamas en bredare och djärvare uppgörelse: Ett ömsesidigt memorandum som inbegriper fullständig vapenvila, stopp för alla palestinska terroraktioner från Gaza samt upphävande av den israeliska blockaden. En överenskommelse där utväxlingen av Gilad Shalit mot Hamasfångarna bara är en punkt bland flera, men den som bör verkställas först, så fort förhandlingarna har börjat.
I den etablerade situationen, som vi har vant oss att se den, låter ett sådant förslag klart orealistiskt. Men hur orealistiskt är det egentligen?
Är den israeliska staten och Hamasregeringen i Gaza verkligen helt oförmögna att med hjälp av utländska medlare nå en delöverenskommelse av det slaget? Och skulle en sådan överenskommelse bara ”legitimera en terrororganisation” som motståndarna till varje kontakt med Hamas hävdar? Kunde den inte lika gärna vara en högst realistisk framstöt från ett land som med större djärvhet och flexibilitet än vanligt försöker förbättra det fastkörda läget? Och är i så fall inte redan de samtal som förs med Hamas en sorts ”legitimering av en terrororganisation”?
Varför nöja sig med (den visserligen högst behjärtansvärda) frigivningen av Gilad Shalit, när det är möjligt att till ett pris, som inte skulle bli mycket högre än vad Israel är berett att betala för denna fångutväxling, åstadkomma en dellösning som skulle ge Israel långt större fördelar på sikt?
Israel kommer inte att uppnå en fullständig och varaktig fred med Hamas under överskådlig framtid, kanske inte heller under oöverskådlig.
Hamas erkänner inte Israel och ställer som oavvisliga villkor i en fredsförhandling palestinska flyktingars ”rätt att återvända” samt att Israel drar sig tillbaka innanför 1967 års gränser. Något sådant kommer Israel aldrig att gå med på.
Men varför skulle Israel inte försöka få till stånd vad som ändå är möjligt att uppnå i det här stadiet, hur infekterat förhållandet än är till Hamas? Tänk om det visar sig att Hamas efter moget övervägande har kommit fram till att någonting måste hända i den där återvändsgränden som deras hårdnackade attityd har fått dem att backa in i och som de kanske bara längtar efter att komma ur.
Det är genant att se hur Israel gång efter annan återfaller till samma handlingsmönster – som när man i decennier vägrade att samtala med PLO, som när man utrymde de israeliska bosättningarna i Gaza 2005, som när man alltför snabbt drog sig tillbaka från Libanon 2000, och som nu när aktionen mot Ship to Gaza ledde till att man lättade på blockaden av Gaza.
I åratal har Israel hävdat sin orubbliga, ogina och ensidiga position i varje förhandlingsläge. Men hur mycket man än visar musklerna och förklarar att man inte viker en tum kan situationen plötsligt, över en natt eller på en dag, kantra över till sin motsats.
Marken eller vattnet förskjuts under fötterna på Israel som nu tvingas ge efter långt mer än vad man skulle ha gjort i en förhandling (och givetvis också får mindre tillbaka i gengäld).
Även i det plågsamt frustrerande fallet Gilad Shalit verkar landet vara på väg i samma stelbenta riktning. Kanske kunde vi ändå, när båda sidorna är så fastlåsta i sina positioner och ingen lösning är i sikte, våga vidga perspektivet ett stycke bortom de vanliga omständigheterna och inse att om något ska hända så är det bäst att det sker på vårt eget initiativ (detta bortglömda ord!).
Hamas kommer ändå att vara omedgörliga? Det är mycket möjligt. Men låt oss ge dem en chans, vi kanske blir överraskade. Hamas är förvisso en fanatisk regeringsmakt som alltsomoftast agerar avskyvärt och inhumant, också mot sina egna landsmän. Men är det ett legitimt skäl för Israel att formligen paralyseras av denna fiende? Förlamningen är ju ändå inte total – förr eller senare tvingas Israel att backa från sina rigida positioner utan att få ett uns i gengäld, såsom blev fallet med utrymningen av Gaza och nu i konvojaffären.
Ingen verkar vilja bryta sig ur detta fastfrusna läge och sätta i gång en process som kan förmå Hamas att förändra sin strategi, alldeles oberoende av deras hårdnackade attityd gentemot Israels existens i övrigt. Ingen verkar vara beredd att försäkra sig om bättre villkor för Israels framtid. Att bara säga nej till allting är inte politik, det är en mental blockering. I slutändan är det detsamma som att avsäga sig vår egen handlingsfrihet.
Det är hög tid att ompröva det gamla utnötta argumentet, presenterat som vore det ett heligt axiom för den israeliska allmänheten, vilket slår fast att varje förhandling med Hamas underminerar auktoriteten hos de moderatare palestinska ledarna på Västbanken.
Det kan ju visa sig att vi – liksom när det gäller Gazablockaden – i åratal har matats med färdiggjutna klichéer som inte lämnar rum åt alla de nyanser och möjliga utvägar som situationen faktiskt lämnar öppna.
Det kan också visa sig att aldrig så provisoriska förhandlingar med Hamas i själva verket kommer att sporra det palestinska styret på Västbanken att skynda på fredsprocessen. Och det kan i sin tur leda över till en försoningsprocess mellan de båda stridande parter som i dag splittrar det palestinska folket. En sådan försoning är nödvändig för en någorlunda stabil fredsöverenskommelse och kan inte förhandlas fram enskilt med det palestinska styrets president Mahmoud Abbas och hans anhängare på Västbanken.
Det är knappast orealistiskt att tro att det effektivaste sättet att reducera Hamas makt och inflytande i Gaza till mera rimliga proportioner, är att skapa förutsättningar för fred, välstånd och nationsbyggande på Västbanken.
Om Hamasanhängarna i Gaza inges en smula hopp om att det finns en framtid också för dem kommer fundamentalismen och den religiösa och nationalistiska fanatismen att förlora sin attraktionskraft alldeles av sig själv.
Låt oss gå vidare och tänka oss en situation där de israeliska Hamasfångarna till siste man tillåts återvända till Gaza. Måste det nödvändigt innebära att de kommer att återuppta sina terroraktiviteter? Är chansen inte lika stor att de väljer bort just det alternativet?
Man kan hålla med om mina förslag eller avfärda dem eller bara fortsätta att blunda. Men förslagen i sig är inte det viktiga, utan det som motiverar mig att ställa dem. Min känsla är att Israel sedan flera år har förlamats av en paralytisk reaktion som gradvis minskar rörelsefriheten, tills alla med egna ögon ser apatin och hjälplösheten, ja till och med den försvagade överlevnadsinstinkten. Det är det som är den stora faran för
Israel, med långt mera förödande framtidsperspektiv än något hot från Hamas.
Israels premiärminister borde för länge sedan ha brutit upp den fastlimmade och deprimerande konfliktmosaiken och skapat ett helt nytt mönster av de frigjorda bitarna. Det är ett krav man har rätt att ställa på den som åtagit sig ledarrollen.
Det går inte riktigt att förstå varför Israel – den starkaste nationen i den här delen av världen – inte ens försöker återta kontrollen över sitt eget öde genom att sätta processer i rörelse, utan lägger sin framtid i andras händer. I decennier har man tvistat om småsaker som möjligen är viktiga men knappast livsavgörande, i stället för att försöka åstadkomma en fundamental förändring av hela konfliktbilden.
Risken är att Israel – på grund av sina ledares vana att alltid finna skäl och ursäkter för sin inaktivitet och för deras oförmåga att skilja mellan verkliga och inbillade problem jämte verkliga och inbillade faror – kommer att att säga ”nej” till varje form av verklighet, inklusive de små glimtar av möjliga utvägar som eventuellt kan dyka upp.
Denna styvnackade attityd har redan – hur ska vi uttrycka det? – tömt ut våra resurser. Vi har helt enkelt inte råd att fortsätta på den vägen om vi ska överleva.
Frågan är vad som kommer att skaka om oss så mycket att vi äntligen häver den blockad som vi har försatt oss själva i.
David Grossman
kulturen@expressen.se
David Grossman är israelisk författare.
Översättning från engelska Nils Schwartz
