Visst är det märkligt? Både att vi allihop gissade fel, igen, och att just Jean-Marie Gustave Le Clézio fick priset, så pass kort efter att
Horace Engdahl så pass grovt hade framhävt Europas litterära status framför USA:s ”isolering”. Och om vi dessutom väger in det rättvisetänkande som, trots högtidsord om individuella författarskap där kön och etnisk härkomst inte ska spela någon roll, har präglat Nobelkommitténs arbete i rätt många år nu.
Men för många svenska läsare känns det nog rätt och trevligt – tack vare att Elisabeth Grate har låtit översätta och ge ut de sena, vackra och lättlästa romanerna Allt är vind och Afrikanen är Le Clézio inte särskilt avlägsen.
Och när han i februari i år besökte Sverige charmerade han journalistkåren. Särskilt mig. Det var en överraskning att en fransk prestigeförfattare med en så sträng käkmuskulatur på bild visade sig vara ödmjuk och mild.
Jag lyssnar på intervjun igen. Trots lunchmatsalsbullret hör och minns jag att han plötsligt – när han precis förklarat att hans skrivande bottnar i att ”man har något gömt i sig själv som man vill översätta och kommunicera om med andra” (som vilken bloggare som helst!) och svarat yes på min fråga ”Kind of a therapy thing?” – frågar la petite moi:
– Are you yourself a writer?
– Njä, tja, lite, ibland. Några typ feministiska romaner som väl är rätt okej men inte har sålt så vidare värst…
Stammande förmår jag oss att byta ämne. Mot hans sympatiska, till synes banala, syn på ”mötet” som det väsentliga både i livet och litteraturen, i kontrast mot att hans litterära gestalter och/eller alter egon ofta är vilsna och distanserade, ickedeltagande och asociala outsiders – hur erotiskt sinnliga och poetiskt äventyrliga de än ter sig för Nobelkommittén. Men de söker alltid, medvetet eller omedvetet, de betydelsedigra mötena.
För den mångkulturellt härstammande Le Clézio var mötet med fadern i Nigeria, när han var åtta år, avgörande för hans liv, författarskap och syn på den västerländska kolonialismens våldsamma närvaro i tredje världen.
Mötet med indianerna i Panamas djungler där han levde 1967–70 förändrade honom också, och hans språk. Allt blev enklare, långsammare, mer historiskt borrande. Le Clézio hamnade där han har stannat kvar: att vara ett skönskrivande vittne, ösande ur sin egen brunn.
– Jag kan inte skriva om jag inte får koppla till min egen erfarenhet, eller min egen familjs erfarenhet, sa han till mig och berättade att hans roman Vandrande stjärna (1992) om den judiska flyktingen Esters möte med den palestinska Nejma bottnar i en av hans mors historier från när de själva gömde sig i Frankrike eftersom den engelskfödde fadern då var i brittiska armén i Afrika.
– Jag måste vittna, jag försöker förstå världen genom min familjs trånga cirkel.
Nå, så trång är den alltså inte, särskilt inte när man betänker rötterna bakåt till franska revolutionen och familjens kolonialromantiska exil på Mauritius. Eller det nomadiserande liv han själv levt – som sina hemländer nämner han Frankrike, Afrika, England, Mexiko och New Mexico, där han oftast bor. Döttrarna pluggar i Paris, och till Bretagne och Nice återkommer han ofta. I vintras undervisade han i bland annat västerländsk kvinnolitteratur vid Sydkoreas Ewha women’s university.
Emellertid. Le Clézio är en vit, europeisk man som skriver på franska, det näst mest representerade språket i Nobelprissammanhang. Valet av honom kan sägas bekräfta både Engdahls uttalanden om Europa versus Nordamerika och det som litteraturvetarna James F English och Pascale Casanova var ense om i min artikel ”Skilda världar” i tisdags (8/10):
Världens viktigaste litteraturpris från en liten, ganska perifer nation som Sverige – där Stockholm i kraft av Nobel lyckats bli en ”crossroad” för den globala litteraturdebatten – går i hasorna på Paris oavsett det gäller franska författare eller författare som först slagit igenom i Paris (som Faulkner, Asturias, Beckett, Hemingway, García Márquez…).
The world republic of letters, som Casanovas bok heter, är inte jämlik. Den är och tycks förbli hierarkiserad och det ska mycket till för att en författare ska kunna frigöra sig från dess traditionella bojor.
När jag mejlar amerikanen James F English och frågar vad han tycker om Le Clézio svarar han:
– Jag kan inte döma, har bara läst de tidiga 70-talsromanerna. Men valet vittnar onekligen om Paris fortsatta makt inom och genom Svenska Akademien.
– Själv hade jag satsat på Adonis, men jag hade älskat om det blev Alice Munro. Fast det lär aldrig hända, trots att hon är den bästa novellisten på engelska de senaste 50 åren. Hon är väl för ”insulär”.
