I bloggosfären

Publicerad
Uppdaterad
Bloggarna har blivit en maktfaktor att räkna med i medievärlden.
Per Andersson ger sig ut bland nätets navelskådare och nytänkare på nätet.
Häromveckan hörde jag en förläggare mysa över att en av hans författare fått beröm av litteraturkritikern Malte Persson. Men det var inte något som Malte Persson skrivit på Expressens kultursida, utan på sin egen blogg. Kanske såg jag ut att vara skeptisk till hur mycket PR några rader på en smal websajt kunde betyda, men jag blev tillrättavisad av den belåtne förläggaren: "Det är många som läser Malte Perssons blogg", sa han och gnuggade händerna. Jaså minsann. När DN:s kultursida nyligen publicerade ett stort reportage av den amerikanske journalisten Andrew Sullivan presenterades han som "stjärnbloggare". Kort och gott, som om alla borde veta vad en sådan är – och respektera det. En ny typ av medial auktoritet har tagit form. Utanför medieindustrins räckvidd.Eller kanske som en underleverantör till den? Är bloggaren en ren och oförfalskad idealist i mediekapitalismens horhus? Eller en listig och strömlinjeformad superkarriärist? Eller en supereffektiv mikroentreprenör som på häpnadsväckande små resurser lyckas överleva och hävda sig i åsiktsindustrin? Antagligen allt det ovanstående. En skribent som "bloggar" använder, i stället för traditionella massmedier, en enkel hemsida i egen regi, en "blogg". Ordet är en förkortning av "weblog" (på engelska stavas blog med ett g, på svenska med två). Till genrens särdrag hör att texterna, ofta korta notiser, publiceras i löpande datumordning, med den färskaste överst; som anteckningarna i en loggbok och att läsarna själva kan bidra med synpunkter. "Bloggosfären", som de införstådda pionjärerna kallar sitt publicistiska universum, har över vintern 2004–05 dockats in i den gamla vanliga svenska medievärlden och politiska offentligheten. Bloggandet har blivit en maktfaktor – eller är det bara som det ser ut? Trendigt har det i alla fall blivit, ungefär som när en massa politiker för några år sedan skulle vara veganer eller åtminstone dra ner på julskinkan. Svenska Dagbladet skryter sedan en tid med att ha öppnat "Sveriges första ledarblogg" åt sin politiska chefredaktör PJ Anders Linder. Man kan förstås fråga sig hur mycket extra övertalningskraft en liten blogg för överblivna tankar egentligen ger åt en opinionsbildare som redan har tillgång till en av landets största tidningar, både i pappersform och på nätet – men det ser ju fräscht ut. Att ligga "i framkant", som det heter, på IT-utvecklingen är en borgerlig paradgren i vårt land. Minns Carl Bildts "elektroniska veckobrev": ett enkelt gruppmail som för inte alls länge sedan trollband det offentliga samtalet och som effektivt profilerade Bildt som värsta cyberpolitikern. Nu är Bildt, förstås, grundligt etablerad i bloggvärlden (bildt.blogspot.com – med den blogghippa underrubriken "Occasional Comments on What’s Happening"). Det borgerliga försprånget i bloggosfären stressar socialdemokratin, som nu måste blogga i kapp. Stockholms finansborgarråd Annika Billström tillkännagav i januari att hon skulle starta en egen blogg. (Jag misstänker att det är ett ganska grovt brott mot bloggetiketten att tillkännage en sådan sak i ett pressmeddelande från partikansliet i stadshuset.) Bloggvärlden är hyperkänslig för dolda avsikter, och instinktivt misstänksam när makten i olika former ska komma in och spela kompis i bloggosfären. Även misstron mot mainstreammedierna är djup och fundamental i bloggvärlden (hos vissa bloggare kan det rentav framstå som en fixering, det stora intresset i livet). När vi vanliga yrkesjournalister har förvandlats till kuggar i medvetandeindustrins globala maskineri, då befriar bloggandet skrivandet till sitt ursprungliga, fria tillstånd. Ett skrivande för skrivandets egen skull. Ett skrivande på medborgerlig grund, i stället för professionell eller kommersiell grund. Lite grann som när Walt Whitman var redaktör på lokaltidningen hemma i Huntington. Ett handfast skäl till att bloggandet kan upprätthålla sitt oberoende är dess extrema billighet, dess resurssnålhet. Det finns massor av paraplysajter som tillhandahåller bloggpaket gratis. Man behöver inte sälja sin själ till mammon för att bli publicist. Det är bara att registrera sig och sätta i gång: vips är du ute på världsmarknaden. Det som man alltid sa att nätet skulle kunna bli har blivit verklighet. Lita på att medieindustrins dyraste hjärnor sitter och klurar på hur man ska kunna korrumpera den här nischen också, eller åtminstone hur de stora, dyra medieföretagen ska kunna knyta till sig en del av denna kreativitet och trafik som nu genereras till häpnadsväckande låg kostnad på nätet. Men än så länge håller bloggosfären stånd. När medieobservationsföretaget Observer i höstas började bevaka bloggar rankades Erik Stattins sida som den mest inflytelserika i Sverige. När Veckans Affärer i januari listade makthavarna i "den nya underhållningsekonomin" utnämndes Erik Stattin till såväl "Sveriges bäste bloggare" som "ett av det tidiga 2000-talets fenomen". Själv ter sig denne nye mediehotshot lika blygsam som sin hemsida (en modest framtoning hör till det bloggchica: som nybörjare tror man lätt att man missar något, men det är så bloggandet fungerar, som ett surrande i ett nätverk, en intimitet som blivit offentlig). Han arbetar som bibliotekarie på Riksdagsbiblioteket och har bloggat på fritiden sedan hösten 2001. Vi tar en fika i Gamla stan. Han gör en intressant iakttagelse på tal om den borgerliga dominansen i den svenska bloggosfären: Det viktiga är nuförtiden inte att en eller ett par röster säger något med extrem genomslagskraft (som på Tingstens eller Lagercrantz tid). Det viktiga är att det finns många skribenter som tar upp samma saker. Det är där borgerlighetens övertag ligger: i de liberala klustren. Om problemformuleringsprivilegiet på papperstiden fungerade som en älgstudsare fungerar det i nätåldern mer som en hagelsvärm. Det är chockverkan som räknas, inte att genomborra motståndarens centrala argument med en övertygande projektil. Erik Stattin själv gör en poäng av att driva sin blogg utan reklamintäkter och utan vinnings- eller karriärmotiv. Att han blivit kändis och officiellt rankad som inflytelserik tänker han inte utnyttja på något sätt. Det finns nog, säger han, folk som börjar blogga för att de hoppas få bli krönikörer på någon ledarsida: bloggen som en meritförteckning i realtid. Men: – Det vore ju roligare om framgångsrika och intressanta bloggare blir ett alternativ och en motkraft till de etablerade medierna. Bloggosfären är alltså en inflytelserik del av medievärlden där någon form av idealitet kan uppfattas som en bärande princip. Ganska ovanligt i våra dagar. Om sin egen verksamhet säger Erik Stattin blygsamt att han vill vara en portal till det som är intressant på nätet. – En brandvägg. En brandvägg mot allt det dumma, kommersiella eller bara tråkigt praktiska som bankärenden och skoinköp som kommit att sätta tonen på det fantastiska Internet under 2000-talet. En dag när jag går in på Stattins blogg ligger där en länk till en för mig obekant bloggkändis som heter Riverbend. Två musklick senare befinner jag mig hos henne: Bagdads enda kvinnliga bloggare, den här dagen berättar hon om sin grönsakshandlare och hur de politiska konjunkturerna i den ockuperade staden kan utläsas ur kvaliteten på hans varor. Bloggandets bedrift är att ha återerövrat nätet som en plats för det intressanta, för den häpnadsväckande närheten till andra människors tankar. – Det är inte en revolution, säger Erik Stattin. Det är något framväxande.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag