Med tredje albumet "Stay hungry" erövrade Twisted Sister världen.
Med tredje albumet "Stay hungry" erövrade Twisted Sister världen.
Hynek Pallas

Rockbranschrevansch

Publicerad

Hynek Pallas undviker Prozac på dokumentärfestival i Amsterdam.

"Jag behöver Prozac". Kvinnan i biljettkön sammanfattar perfekt filmfestivalen IDFA i Amsterdam. Världens största dokumentärfest (som pågår till den 30 november) är nämligen ett tittskåp av horrörer:

På 48 timmar har jag lyssnat på traumatiserade krigsbarn, sett dövstumma romska flickor och besökt dysfunktionella afrikanska regimer. Årets huvudtema är "Of media and men" - deprimerande filmer om internetreglering, nätaktivisten Aaron Swartz självmord och papperstidningens död.

 

Så för att inte desperat söka lyckan på anrika marijuanatävlingen Cannabis Cup som av en slump pågår samma vecka, väljer jag en morgon bort Joshua Oppenheimers "The look of silence" (folkmord i Indonesien) och följer en barndomsdröm.

I konserthuset Melkweg visas "We are Twisted fucking Sister". På 1980-talet var Twisted Sister hår-metallbandet framför andra och deras succéskiva "Stay hungry" från 1984 den första lp jag köpte för egna pengar.

Melkweg ekar av Poison och Whitesnake och IDFA-publikens tv-inköpare är utbytta mot övervintrade rockers med sliten våffelkalufs och ännu slitnare turnétröjor. Jag förväntar mig i bästa fall en nostalgitripp. Den orgie av rockklichéer som brukar uppstå när världsberömmelse ska paketeras för historieböckerna.

 

Och får något helt annat - och fantastiskt mycket bättre.

"We are Twisted fucking Sister" handlar nämligen om de tio år som bandet spelade innan de fick skivkontrakt. De grundades av gitarristen Jay Jay French, som också är på plats i Amsterdam, redan 1973. Han ville skapa något som såg lika bra ut som NY Dolls "men inte lät för jävligt", så Twisted Sister blev först utanför Manhattans innekretsar att anamma glam och kvinnokläder. "Vi var som performanceartister men uppträdde på arbetarklassens barer", förklarar han. "Det blev ett intressant möte."

 

French är en gudabenådad berättare. Före filmen visar han sitt medlemskort från Melkweg 1971. "Min sommar som knarklangare i Amsterdam. Den skrämde bort mig från droger. Hm. Jo, kanske var det konstigt att starta ett glamband i 1970-talets New York för att komma bort från knarket...".

French och sångaren Dee Snider visar sig vara lika roliga i filmen. En fascinerande historieskrivning - och en uppenbar revansch för att aldrig ha betraktats som mer än hår, läppstift och nylonstrumpor - om en musikscen som pågick bara kilometer från 1970-talets CBGBs. Men en som inte fått plats i punkbiblar som "Please kill me".

 

För medan skivbolagen och kritikerna fnös spelade Twisted Sister fem kvällar i veckan, tre gig per kväll, för upp till 5 000 personer. Barer och kasinon på Long Island, i New Jersey och i pre-hippa Brooklyn hade fortfarande 18-årsgräns och därför USA:s intensivaste livemusikscen. Arkivmaterialet visar ett band som drillas till att bli ståuppare lika mycket som musiker - hur de plockar upp slagord som "Disco sucks" för att cementera gruppkänslan med sin rockälskande arbetarklasspublik.

Så när French, i dag rockstjärna på deltid och "motivationstalare" på heltid, efter filmen bryter sönder en discovinyl för att fira världspremiären vill skrattet aldrig ta slut.

Det är mer effektivt än all Prozac i världen.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag