"Det blir klivet in i en internationell Dylan-värld, en mer eller mindre exklusiv mansklubb. Jag är fast." Foto: Elliot Landy
"Det blir klivet in i en internationell Dylan-värld, en mer eller mindre exklusiv mansklubb. Jag är fast." Foto: Elliot Landy

Hynek Pallas: Rapport från Bob Dylan-sekten

Publicerad

I dag släpps Bob Dylan-boxen "Ultra deluxe limited edition" med varje studioton mellan 1965 och 1966.

Hynek Pallas rapporterar inifrån den världsomspännande och mansseparatistiska Dylansekten.

Upper West Side, New York, den 25 april 2005. Jag köar och försöker på samma gång manövrera regnet så att jag hamnar under markisen vid Beacon Theatre men också håller avstånd till de enda personer jag känner igen, en grupp nordiska Bob Dylan-fantaster.

Jag undrar vad fan jag gör där.

Egentligen har jag gjort slut med Bob Dylan, eller snarare Dylan-världen. Jag har inte lust att prata om låtlistan kvällen före eller vad Dylan eventuellt sa eller inte sa. Om han såg ut att ta ett danssteg.

Men nej, jag kan inte stå över en konsert på Broadway. Jag intalar mig att jag är där för att Merle Haggard spelar innan, och tjatar till mig biljetten av en kollega.

18 månader tidigare: jag arrangerar en Dylan-kväll på Södra Teatern tillsammans med bandet The Chrysler. Dåtidens svenska indiegrädda spelar Dylan-covers. Det är fantastiskt. Sedan ser jag ett par spelningar till på Dylans eviga turné och ger upp. Då har jag i flera års tid åkt på ett stigande antal konserter. Sovit på golv i Helsingfors och köat i fula tyska städer.

Det började ett decennium innan kvällen på Broadway. En konsertupplevelse i Prag 1995; en artist som visade sig relevant i nuet, utanför föräldrarnas skivsamling. Tre år senare, hemkommen från spelningar i Centraleuropa, stöter jag på ett av Sveriges mest inbitna Dylan-fans. Han har hundratalet konserter innanför bältet och blir en nära vän.

Klivet in i Dylans värld

Det blir klivet in i en internationell Dylan-värld, en mer eller mindre exklusiv mansklubb. Jag är fast. Långa nätdiskussioner om textändringar i "Tangled up in blue”. Konsertinspelningar som skickas med post eller utbyts på krogar. En kassettbandspelare för kopiering blir snart två. Liksom de ihåliga kökssofforna i min partners 25 kvadratmeter stora etta där den växande mängden inspelningar ska rymmas.

Sannolikt en starkt bidragande orsak till den relationens upplösning. Där började rädslan. Undantagen fanns och finns, men många av männen jag mötte var så ensamma. Å andra sidan: få svenska män som klivit över medelåldern är bra på att skaffa nya vänner. Medan dessa män hade en gemenskap via musiken.

Och en passion som var väldigt fin.

Under och efter konserterna var tårarna och tjuten legio. Andra bröt ihop när de berättade om upplevelsen av att höra en speciell version av ”Boots of Spanish leather”. För att inte tala om den intellektuella stimulansen: Jag satt nätterna genom med en musikvetare i Uppsala och pratade om betydelsen av skiftande pronomen och perspektiv på skivan ”Blood on the tracks”.

Att vara 25 år gammal och ha en passion att utforska är en rikedom. Dylan var dessutom en ådra som ledde från folkmusik till obskyr litteratur och religion. Jag knökade in referenser till ”Every grain of sand” i min första uppsats på teologen i Lund.

Det blev många texter de närmaste åren om bootlegs och konserter. Tro mig: det är en kreativ utmaning att hitta på nya saker att säga om ”All along the watchtower” när man skriver om den tionde liveversionen Dylan spelat på en månad.

Dylan släpper ny box

Skratta på. Utanför populärkulturella sammanhang är det fullt acceptabelt att se på repetition och utveckling. Den bortgången dylanologen Paul Williams – känd för krönikespalten ”You've got to hear this tape!” och en bokserie om Dylans livemusik– återgav en gång ett möte med barden. Williams visade Dylan en serie Picasso-litografier, ”Le taureau” från 1945, där Picasso över elva versioner arbetar sig från en avbildad till en abstrakt tjur. Dylan tittade. Pekade på den andra litografin och sa: ”Han borde ha slutat där”. Så kastade han ett öga till och utbrast: "Åh, fast jag förstår varför han fortsatte…”

Det är lustigt att det skulle bli marknadslogiken i musikbranschen som ledde fram till att vi får en skivutgivning som speglar Picassos litografier. Eller kanske snarare den ekonomiska paniken. Det fanns nämligen ingen anledning för Dylans skivbolag att damma ur hyllorna frenetiskt för bara 20 år sedan. Nyinspelade skivor, i synnerhet legendernas, sålde fortfarande hyfsat och inte bara till män över 50.

Så är det inte längre.

De stora skivbolagens utgivning månaderna innan jul speglar utvecklingen: den 4 december släpps Ulf Lundell 68 cd tunga box ”Hemåt genom Rift Valley” med allt den svenske mångsysslaren någonsin spelat in. (Kan fås för 128 kronor i månaden på avbetalning). Samma dag – förstås – kommer en Bruce Springsteen-låda som dokumenterar varje tillfälle mikrofonen slogs på under ”The river”-inspelningarna. Den är ändå modest: Bara en bok, fyra cd, och tre dvd musikalisk manspreading.

Men mest chockerande är ändå att något som var otänkbart 1995 nu kvalar in som årets pappajulklapp. Dylan-boxen ”The cutting edge” som släpps den 6 november är förvisso den tolfte i Bootleg-serien. Men där tidigare utgåvor har varit rimligt intressanta för bred publik är denna ”Ultra deluxe limited edition” (ja, den heter så) 18 cd stor och består av varje ton Dylan tog i studion 1965 och 1966 – de 14 månader då han spelade in skivorna ”Bringing it all back home”, ”Highway 61 revisited” och ”Blonde on blonde”. Även den mindre omfångsrika versionen av boxen (6 cd) innehåller en skiva med 20 versioner av ”Like a rolling stone”.

Lämnade Dylansekten

Fortsätter en sekt att vara en sekt när dess intresseområde vidgas utanför de initierades krets? Ingen jag kände utanför Dylan-världen skulle, klokt nog, fått för sig att komma nära en afton med alternativa tagningar på ”Like a rolling stone” för 15 år sedan.

Men inför släppet av ”The cutting edge” har helt normala vänner förhört sig om en kväll med vin och lyssning.

Ja, det var känslan av ”sekt” som blev för svår att skaka av sig. Jag upplevde brottet som ett avhopp. Från vad? Från ett okritiskt förhållningssätt och ett tvångsmässigt frimärkssamlande. Konserterna blev förfärliga, men de inbitna fansen fortsatte tjuta och hylla medan jag kände mig tom. Livet var någon annanstans.

Till sist, när jag en dag satt och skrev ett surt brev till skivbolaget Sony för att det var dålig bildupplösning på ett Dylan-omslag, kände jag att det fick vara nog med mitt bokstavskombinerade förhållande.

Naturligtvis säger det mest om mig. Ingen skugga över andras val. Jag är fortfarande vän med folk jag mötte i Dylan-världen. Mannen med de hundratals konserterna bakom sig är en av de mest nyfikna och evigt unga personer jag har träffat. Själv fick jag panik av rädslan att nöja mig med att vartannat år arbeta på ett jobb som krävde noll intellektuell insats så att jag kunde resa och se Bob oavbrutet året därpå.

Jo, jag har träffat flera sådana personer.

Bob Dylan är aldrig förutsägbar

Men om fans kan vara bedrövligt förutsägbara så är den vandrande paradoxen Bob Dylan inte det. Den ende artist som med hedern i behåll skulle kunna livnära sig på det spela-hela-album-koncept som blivit ett populärt konsertinslag på senare år upphör inte att överraska.

Efter Beacon-kvällen och en klubbspelning på Debaser Medis – hur hade jag inte kunnat gå? – höll jag mig borta. Men jag lät mig efter övertalning bjudas på en av höstens konserter i Stockholm – intalade mig att det var för den här textens skull – och skrattade hela vägen hem.

Inte bara för att det var fenomenalt.

Inte bara för att Dylan sjöng bättre än han gjort på decennier.

Nej. Också för att det var ett långfinger till box- och nostalgiindustrin; mannen med populärkulturens rikaste låtskatt går upp och spelar Frank Sinatra-covers och nya sånger om ålderns höst. Samt – fast det här måste man väl ha närgranskat 143 versioner av låten för att förstå – skriver om texten i ”Tangled up in blue” för att kommentera vad han håller på med idag. Han avslutar med att omvandla ”Love sick” till en kärleksförklaring för sin publik.

Det här är en artist som inte direkt spottat på möjligheterna att plåga sin publik med ”Like a rolling stone” i många års tid, men som nu vägrar spela den och allt annat från mitten av sextiotalet. Som än en gång återuppfinner sig och fortsätter att rita på tjuren.

Det lär sluta med att jag köar i regnet för att se Bob Dylan vad han än gör.

Men den där boxen kan ni ge någon annan i julklapp.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag