Artikelförfattaren Hynek Pallas mormor, Libuše Čermáková, med sonen Martin i Geneve 1969. Halva hennes barnaskara emigrerade.
Artikelförfattaren Hynek Pallas mormor, Libuše Čermáková, med sonen Martin i Geneve 1969. Halva hennes barnaskara emigrerade.

Hynek Pallas: "Mitt Europa är ett land"

Publicerad

Det finns viktigare gemenskaper att slå vakt om i dagens värld än den nationella.

Hynek Pallas minns sin mormor och hur hennes liv präglades av nationalismens farsot.

Min mormor hette Libuše Čermáková. Hon föddes i kejsardömet Österrike-Ungern 1908, döptes i nationalistisk yra efter den tjeckiska urmodern i de uppdiktade folksagorna – och växte upp i den första tjeckoslovakiska republiken. Under nazisterna blev den protektoratet Böhmen-Mähren och efter kriget socialistisk republik. Libuše fick uppleva det fria Tjeckoslovakien efter 1989 och dog sedan i Tjeckien 1995.

Allt utan att flytta från stadsdelen Smíhov i Prag.

Under min barndom i det statiskt nationella Sverige var jag ovetande om den här sortens komplexiteter. Libuše, som ibland besökte oss och snabbt lärde sig svenska eftersom hon varit sommarbarn hos tyska familjer i Sudetlandet, var mest en länk till ett mytiskt Prag dit jag inte kunde åka.

Varje lov vinkade jag surt av vänner som skulle till sina mor- och farföräldrar, till för mig exotiska platser som Motala, Järvsö eller Skellefteå. (När de en gång skulle till ”Eldstaden” sa jag återigen hej och förberedde mig på en kompislös helg – tills jag några timmar senare träffade på vännerna med korvpinnar i högsta hugg.)

Men jag var inte lika avundsjuk som min syster, som adopterade en kompis äldre släkting som mormor. Förmodligen kom sig behovet av en fast familjepunkt i ”det svenska” av omgivningens oförmåga att handskas med våra erfarenheter. Frågan om ursprung och migration var nämligen begränsad till två tillfällen: när vi skulle måla ”hemlandets” flagga i skolan och när Tjeckoslovakien mötte Sverige i hockey.

Jag lärde mig snabbt att bemöta ”men VILKA hejar du på?!” med ”de som vinner”.

 

Hade inte muren fallit vet jag inte hur min problemformulering sett ut i dagens hockeymästerskap. Men 1989, när jag var 14 år, återvände vi. Mina tonår tillbringades på tåg mellan Sverige – där ingen ifrågasatte varför Sverige var just Sverige – och ett Tjeckoslovakien som snart blev Tjeckien och Slovakien.

Jag minns fortfarande när landet delades på nyåret 92/93. Det tog en sekund under fyrverkerierna på Karlsbron. I jämförelse med vad som då skedde i Bosnien hundra mil söderut var det en kort och smärtfri sekund. Men båda händelserna ledde till att jag började intressera mig för mormors liv och de amsagor, kartritningar och ”folk” som låg bakom europeiska nationer. Och för det allt sämre samhällsbygge jag såg omkring mig när jag guidade svenska turister i Prag, där kontrasten mellan billig öl och bortvittrande sociala skyddsnät snart blev plågsam.

Jag minns slitningen jag kände hösten 1994 mellan EU-motståndet i Sverige och det uppenbara behovet av EU i Tjeckien. Jag hoppades – trots att jag hade kraftiga invändningar mot den fästning utåt som byggdes – på Europa som en gemensam idé att sträva mot och inte bara ett verktyg för handel.

 

För väst, tyckte och tycker jag, borde ha skapat en Marshallplan för de forna socialistländerna och hjälpt dem att bygga starka demokratiska institutioner. Om och om igen läser jag intervjuer med tjecker som arbetar med minoritetsfrågor, som bönar och ber om detta.

Efter 50 år av diktatur hade inte dessa länder samma förutsättningar som Sverige. Men i en globaliserad värld, och i Europa efter murens fall, är vi tveklöst sammankopplade även i detta. Västvärlden såg dock på de socialistiska satellitstaternas väg ur askan på samma sätt som de ser på Ryssland och Kina: med föreställningen att öppnas det bara tillräckligt många McDonald's så kommer demokrati växa av sig själv.

Utvecklingen har därför följt den första synliga förändring jag minns från bilresan till Prag sommaren 1990: reklamtavlorna som vid sidan av vakttornen var det enda som stack upp ur den gråa ödemarken kring motorvägen, med påskriften ”Test the West, the West is the Best”. Väst var bara intresserade av en ny marknad för cigaretterna, och i dag är länderna i öst, under ytan av turbokapitalism där individen ser om sitt eget hus, allt bräckligare. Mellan situationen i Ungern och händelserna Ukraina finns ett pärlband av möjliga negativa utvecklingar, ingen särskilt tilltalande.

Detta är måhända en snårig väg att beskriva erfarenheterna bakom mitt aviga förhållningssätt till att ”fira” nationell gemenskap. Men där det inte finns en plattform eller ens seriös debatt måste positionen ritas upp.

 

Jag önskar jag kunde skriva att jag i dag får mer komplexa frågor om nationell tillhörighet – eller för den delen hur livet påverkas av migration – än när Sverige mötte Tjeckoslovakien i hockey-VM 1982.

Men så är inte fallet. I den explosiva, nödvändiga debatt vi har om hudfärg och rasism så lyser andra gemenskapstankar än den nationella med sin frånvaro. Och även om dagens diskussion kring svenskhet och tillhörighet är förståelig i samhällsklimatet och under hotet från högerextrema, så känner jag mig främmande för uppslutningen kring det svenska. I mina ögon är denna frågeställning en kortsiktig positionering mot sverigedemokraters existens där frågan kretsar kring hur ”vi” (svenskar, framtida svenskar) ska tillhöra det nationella. Men utan att göra upp med det faktum att vi lever i en ny värld.

Visst sympatiserar jag med Ola Larsmo som i DN (28/5) skriver om ett medborgarskap som inte baserar sig på blodsrätt. Men det är ju en självklarhet. Tror man i dag på 1800-talsföreställningen om ”folk” och ”blod” så kan man lika gärna hävda att jorden är platt.

Därför skakar jag på huvudet åt att det 2014 förs en intellektuell diskussion där ingen lyfter huvudet och ställer frågan om andra gemenskapsidentiteter skulle kunna vara eftersträvansvärda – ens på långt sikt.

För mig är Larsmos förslag om ett inkluderande medborgarskap inte ett jag vill se om Sverige, utan om Europa. Där frågorna som ställs rör hur vi ska kunna förstå att även vi har ett ansvar för det som sker i havet utanför Lampedusa eller i grekiska flyktingförvar. Att utvecklingen i Ukraina eller i svaga östeuropeiska demokratier (som hänger samman med Ukraina och i Putins Ryssland) kommer påverka oss.

1995, samma år som Sverige gick med i EU och fredsavtalet förhandlades fram i Dayton, dog mormor Libuše. Då hade jag bättre grepp om hur nationernas legobitar hade flyttats omkring i hennes trakter och i den rika språkliga kultur hon föddes i, den som i dag är stendöd.

Den enda lärdomen jag i slutändan drog av mormors liv – för att inte tala om pappas släkt, där de som inte hade förintats i lägren spridde sig över världen – var att den sortens konstruktioner hörde till historiens skräphög. Döda i samma stund som de nationella frihetskamperna utvecklats till hakkors och röda fanor.

Så kalla mig gärna eurocentrisk och naiv. Men jag tror att ett starkt demokratiskt och humanistiskt EU är bättre för världen än enskilda europeiska nationer. För om fler länder i öst följer den ungerska utvecklingen – eller värre – då kommer Västeuropas nationer börja föra en mer isolationistisk politik.

Och den dagen är de enda som kommer att ha anledning att glädjas den 6:e juni Sverigedemokraterna och deras likar.

 

Hynek Pallas är ny medarbetare i Expressen Kultur.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag